Lecture held at a Partnership Meeting of Green Forum at the Centre for Alternative Technology (CAT), Wales

Grön omstartPosted by info Sat, May 27, 2017 10:15:34

Michael Moon:

Just before I was to give this talk, the Swedish MP and former Party Speaker Åsa Romson had spoken about the 17 Sustainable Development Goals subcribed to by the United Nations. (See their website: http://www.un.org/sustainabledevelopment) After having listened to Åsa’s address I realised that none of her goals said anything about what I wanted to talk about. So it was there and then, on the spur of the moment, that I changed the title of my piece to The Eighteenth Goal: The Need to Re-think the Conventional Mind-Set. Up to that point I had intended that the title of my talk should be “Changing Ideas about Ideology”. The actual content of the lecture is essentially the same. What follows is an edited and slightly extended version of the talk, along with some of the questions and answers that arose during the lecture. These are incorporated into the text.

The Eighteenth Goal: The Need to Re-Think the Conventional Mind-Set

What has happened to the ways we think, to our mind-set in the green movement, over the 16 years since the Canberra Congress in 2001? How much wiser are we today than we were in the beginning of the century? WhaT have the intervening years taught us? This was what I was asked by the organisers to consider in this talk.

So let’s start by taking a close-up look at the portal sentence from the original Charter document from 2001: The core of the document sets out the principles that bind together Greens from around the world: ecological wisdom, social justice, participatory democracy, nonviolence, sustainability and respect for diversity. A spontaneous reaction to this sentence is that it makes no mention of the word “ideology” yet this to my mind was what it is all about. Zooming in further, we notice that the quote seems to make two implicit demands as to what it means to have an ideology; the two requirements being generality and cohesiveness.

Firstly, there should exist a generality, or “universal reach”, valid for Greens from all over the world. Regarding this criterion, there are bound to be regional differences amongst greens due to our different cultural and historical backgrounds, but how important these might be as hindrances to attaining a green consensus is something I haven’t given enough thought to and shall not go into further here. As to the second criterion; what does this cohesiveness “or binding together” mean, when it comes to ideas? Its function is to integrate a number of principles that thereby come to form a unity. How this works is not entirely clear. It is obviously not like writing a shopping list of desirable attributes and going to a supermarket to pick and choose from an array of “good ideas”. There has to be some internal connections between the ideas so that they support each other, something like those described by Åsa Romson for the 17 sustainable goals. There must, however, be more to cohesiveness than this. An ideology typically consists of a cognitive or descriptive and a normative or prescriptive component. If any ideology is to function to the full, it must somehow integrate these and by doing so bring about some kind of unity. An example of a descriptive component, is that greens see human beings as a biological species with material needs, just like all other organisms. And a typical green norm is that humans ought not willfully and unnecessarily damage their natural surroundings.This distinction between cognitive and the normative can need to be made for purposes of analysis, but it is vital that the unity of an ideology be maintained intact.

Turning again to the “core principles” listed in the above quote, it will be seen that these are in varying proportions a mix of, on the one hand, cognitive descriptions of the world we find oursleves in and, on the other, norms of the way we think things should be. Trying to combine these two is seen by some to inadmissible. One reaction to this critique of ideology has been to view it as exclusively constituting a bunch of values completely devoid of any factual content. But such a thoroughly normative kind of ideology would be unable to offer any factual arguments in support of its value judgements. A more common reaction is to pragmatically ignore the problem and tacitly assume that the gap can be bridged by good intentions and common sense – a “solution” that weakens an ideology in the face of adversity. Some people, especially those (philosophical) positivists who believe in the blessings of science, nevertheless think that these two aspects should be kept separate – as a matter of logical principle and are for this reason suspicious of the whole idea of ideology. But I, along with a number of radical eco-feminists, consider this “hyper-separation” of the descriptive and the normative – or in other words thought and feelings – to be both philosophically and psychologically untenable. I therefore show in Figure 1 a graphic summary of this “dualistic” viewpoint and give some reasons for rejecting it.

If, as in this case, one views the theoretical and the practical to be separated by an unbridgeable void, this reflects the fact that the two spheres lack any attributes in common, This in turn amounts to hyper-separation of the two opposites and any attempt to integrate them will falter. In the reddish normative field of the diagram we see all manner of motivations: Urges, desires, evaluations, loves and aversions. All of these contain an element of subjectivity. In this sphere, we also find emotions that some scientists see to be “messy” and as getting in the way of knowledge. In the bluish field of cognition we find the alleged impartiality of value-free science where attaining objective knowledge is seen to be the primary aim. When I started talking about ”dualism” in my talk I was asked to give other examples of dualistic or polar oppositions. In response I mentioned the dualism that has often been used to describe the relation between the world of material things and that of ideas. This dualism has given rise to age-long philosophical divide between Materialism and Idealism which was why I mentioned it. But from a political point of view, a better example would have been that between ”the collective” or “group” contra ”the individual”. Even though a moment’s reflection shows these opposites to be obviously interdependent, we are to this day plagued by this false dichotomy: the socialist view the duality gives priority to the collective (or group) and liberalism that posits the individual as being of foremost importance. Here as in many other cases, the supposed dualism of what are in fact interrelated opposites leads to interminable and futile conflict. In the next section I shall try to resolve the dualism between the normative and the cogitive as aspects of ideology using the concept of praxis.

Ideology as Integrating Overlapping Opposites (Praxis)

It was when looking for an alternative to the dualisms of Western thought that I came across the concept of praxis. The concept seems to have been introduced by the early 20th-Century thinker Antonio Gramsci (1891-1937). Gramsci argued, although not always consistently, that these two aspects, the descriptive and the normative, different as they are, constitute a unity-through-interaction. He called this uniting of the teoretical and the practical, “praxis”. Since Gramsci was a socialist he was also a convinced materialist, but his materialism did have a dialectical twist. In other words he accepted that humans with their ability to think, make plans etc. could affect material things, but that “in the last resort” it was the material conditions that he saw as being of crucial importance. However, as many persons have pointed out, Marxism tries to combine two philosophical positions that do not fit comfortably with each other. I adopt Gramsci’s term but with a significant reservation. As I see things, the only way to avoid Marxism’s “uncomfortable fit” is to forego its (dualistic) materialism, i.e. the idea that the material “in the final instance” is the determining factor. The version of praxis that I propose here is therefore no longer paired with those materialist connections it had for Gramsci and to indicate this difference I qualify it as “green or complementary praxis”. What this entails I’ll explain using the following diagram (Figure 2).

We see here, as we did in the previous picture that the normative categories are gathered in the red field. But in this alternative view of ideology the fields of normativity and cognition are no longer strictly separate, but share an overlapping common ground containing categories such as needs, concern and empathy, along with those evaluations which we use to discriminate and attach significance to the myriad of “data” that constantly impinge upon our senses. Some philosophers have called these “epistemic values”. It is in this field of mediation that values and knowledge co-exist and to which I apply the term praxis. The categories appearing here in this intersecting field straddle, so to speak, the spheres of the normative and the cognitive. These elements of praxis are conducive to, and in many instances necessary for, the attainment of knowledge. What are the implications of green praxis for our attitudes towards science? By asserting the importance of praxis, this inevitably calls into question the overarching importance of objectivity. But note: This does not amount to a repudiation of science as a whole! The misgivings expressed here are not intended to be dismissive of the findings of science. In fact scientific findings are often the most reliable grounds we have to base our policies on. This applies not least to the Greens’ science-based view of economic growth and to the issue of climate change! But we would do well to bear in mind that science policies reflect the budgetary priorities of conventional decision-making and that science is a human practique carried out by ordinary persons of flesh and blood and not by robots in some emotional vacuum. Scientists may well be, and often are, experts in their respective fields of specialisation but they also lead normal lives, both as citizens and as professionals, and are in constant interaction with the cultural and intellectual context of which they themselves are a part. The subjectivity involved in these interactions will inevitably influence the outlook of the scientist, but this selfsame subjectiveness is also an essential part of their motivations that lead to the research being performed. In other words objectivity, even if only seen to be an unattainable ideal, is a modern myth whose implications ought to be called into question. The way will then be open to formulating a consistent approach to ideology, of which green ideology would be an archetypical exemplar. In this context there is a distinction that must be made between reliable knowledge and certain knowledge, especially when it comes to understanding the actions of human beings. The quest for absolute certainty, as opposed to mere reliability, cannot but lead us back to the all-embracing scepticism of Descartes, Hume and others, a scepticism that over time has come to serve as the paralysing intellectual backdrop to the rule of World Capitalism. The findings of natural scientific research, whether one chooses to see them as objective or not, are quite explicit when it comes to the future of the planet we live on. In order for society as we know it to be sustainable in any long-term perspective, it will have to undergo radical change far greater than anything seen over the last two hundred years. To state this has become an almost common-place platitude, but barely a hand-full of politicians seem to take this seriously. And as a consequence, there is no political force today that is prepared to act in accordance with these insights. According to my “diagnosis” this hyper-separation of theory and practice is an important cause of the problems that are currently besetting society as a whole including the Green Movement and its parliamentary representatives. This applies not only to the Greens in my own adopted country but to those in a number of other countries in the Westernised world. One of the lessons we learnt during the present century is that well-intentioned and nicely composed international accords seldom lead to the concrete changes that the real world so badly needs. If the 17 UN Goals are ever to get implemented therer will have to be a collective transformation of our thinking along the lines of the 18th Goal outlined in this lecture. Some politician somewhere, will have to be the first to pick up this gauntlet, this challenge that history has cast before the green movement. This doesn’t seem likely to happen in my country just now, but perhaps the chances are better in yours?

/Michael Moon

Författaren Michael Moon var med och bildade Miljöpartiet. Under en period, då han när han inte jobbade som folkhögskolelärare, var han utbildningsansvarig för partiet. Senare läste han humanekologi i Lund och med avlade en doktorsexamen om grön ideologi. Några år senare (2014) kom boken Grön filosofi. Tankar kring en ny ideologi (Förlaget Arkiv, Lund,) som byggde på avhandlingen.

Tillväxt är ingen naturlag

Grön omstartPosted by Mattias Sat, March 04, 2017 07:24:48

Författaren Stellan Tengroth skriver här om tillväxt. Han är civilingenjör och författare till bland annat böckerna "Tillväxt till döds" och "Att svära i kyrkan - tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet"

Tillväxt är ett ord laddat med positiva associationer. I naturen är det många gånger en absolut förutsättning. Fostret, äppleträdet och fiskynglen måste alla växa. Också i vårt moderna samhälle tycks det finnas sammanhang där tillväxten har underlättat. För den som startade ett företag – det kunde ha varit ett café, en småskalig tillverkning av solceller eller ett nätcasino – var expansionen ett medel för att utveckla verksamheten, tjäna pengar och överleva i en tuff konkurrens.

För att inte nämna hur en växande BNP verkar ha gynnat statsfinanser, hög sysselsättning och pensionssystem. I tävlan länder emellan är det ofta förändringen av den totala produktionen som har varit måttstocken. Kina har hyllats när tillväxten varit tvåsiffrig och finansanalytiker har fått en bekymrad rynka i pannan när ekonomin ”bara” har växt med strax över sex procent.

Det är alltså en sanning att tillväxt i många fall är ett måste och något som utgör skillnaden mellan liv och död. I andra sammanhang tycks tillväxten ha underlättat framväxten av vårt välfärdssamhälle. Ett samhälle som idag har många excesser med sofistikerade medel för att få oss att springa allt fortare i konsumtionens ekorrhjul, men där man inte ska glömma grundläggande värden som skolor, sjukhus och tvättmaskiner.

Men från detta kan man inte dra slutsatsen att tillväxt alltid skulle vara eftersträvansvärd eller att den ens är möjlig.

För det första gäller det att skilja mellan tillväxten hos individer eller enskilda företeelser och den hos hela populationer eller hela samhällen. Att ett träd som inte växer är dödsdömt är inget bevis för att skogen där trädet står bör växa i storlek och är definitivt inget stöd för att alla skogar kan breda ut sig. Att många kommuner har haft en god utveckling när de har expanderat är inte det samma som att det skulle vara eftersträvansvärt att samtliga kommuner växer. Att ett enskilt företag kan ha mått väl av att växa och att det finns goda exempel där det har skett på ett hållbart sätt ska inte förväxlas med att det skulle finnas ekologiskt utrymme för tillväxt hos samtliga företag.

För det andra är det ingen sanning att även om tillväxten historiskt har varit av godo kommer den att vara det också i framtiden. Att dra ut kurvor och hävda att gårdagens trender kommer att gälla också imorgon är både grundlöst och intellektuellt oärligt.

Nej, de mönster som har empiriskt stöd är de rakt motsatta. Både i naturen, i teknik uppfunnen av människan och i ekonomiska eller sociala skeenden är erfarenheten att all expansion ger upphov till motverkande krafter. Något som bromsar tillväxten och i många fall vänder kurvan från tillväxt till nedväxt.

Det finns mycket mer att säga om den ekonomiska tillväxten och konflikten med en hållbar utveckling, men för ett politiskt parti som har ”miljö” i namnet borde detta triviala resonemang räcka långt.

För mig är det en gåta hur MP ska kunna återbygga förtroendet om man inte vågar tala klartext och om man underskattar väljarna. Istället för tomma ord som ”hållbar tillväxt” borde man tala om utveckling, livskvalitet eller helt enkelt om ”ett uthålligt och hållbart liv”. Det är inte självklart hur man fyller dessa vackra ord med innehåll, men steg ett är att ta avstånd från allt tal om tillväxt – både som mål och medel.

Stellan Tengroth

Boken: Tillväxt till döds

Vägen framåt

Grön omstartPosted by Mattias Mon, February 27, 2017 00:05:28

Denna text är en uppföljning av en tidigare artikel som postats på facebook-gruppen Grön Omstarts sida och som hade publicerats i tidningen Syre. Den bygger vidare på det tidigare förslaget att den gröna ideologin ska eftersträva en mycket närmare koppling mellan teori och praktik (är lika med - grön praxis) och undersöka vad detta innebär för Miljöpartiets programarbete.

Den senaste tiden har det blivit uppenbart för alltfler iakttagare att Miljöpartiet befinner sig i en djup kris. T o m partiets primus motor Per Gahrton har tvingats konstatera på sin facebooksida nyligen:”Det är tuffa tider för MP”. Men problemen har funnits länge och i motsats till vad Per tycks tro, menar jag att problemen är strukturella och har varit inbyggda i partiet redan från början.

För ett parti med så många högutbildade medlemmar kan det verka besynnerligt att partiet under nästan hela sin historia har underlåtit att skaffa sig en ordentlig ideologisk grund. Varför? Jag ser flera förklaringar till detta.

En anledning till att partiet har intagit en utpräglad låtgå-attityd till sin ideologi kan (speciellt tidigare) ha varit att många miljöpartister har sin bakgrund i en eller flera utomparlamentariska rörelser. Dessa grupperingar mäter sin slagkraft i termer av antalet medlemmar. Det gäller för dem att mobilisera så många människor som möjligt till sina manifestationer. För dessa grupper är det sekundärt vilka motiv dessa tillskyndare har för sina personliga ställningstaganden. Trots detta fanns i dessa manifestationer, som de stora Barsebäcksmarscherna, en påtaglig men outtalad samsyn – en vi-känsla. Och det fanns bland dessa demonstranter och åskådare de som trodde att denna känsla av samhörighet skulle kunna överföras till ett nytt parti, ett parti som skulle se sig självt som alternativrörelsens parlamentariska gren. Hur blev det med det där?

Historisk bakgrund

Det fanns också en annan, mer taktiskt inriktad grupp, vars medlemmar även de anslöt sig till det nya partiet. Trots att få av dessa personer hade deltagit i den utomparlamentariska kampen var de nog så oroade över sakernas tillstånd. De noterade att i alternativrörelsens demonstrationer fanns både vänster- och borgerligt sinnade väljare och att dessa när det blev dags att lägga sina röster, skulle de facto motarbeta varandra. Därför såg de det nya partiets blocköverskridande potential och tog följdriktigt till sig de tyska Grönas slogan: ”Inte höger, inte vänster men rakt fram!” Dessa personer såg alla försök att klargöra Miljöpartiets position gentemot de befintliga blocken som ett potentiellt hot mot det nya partiets sammanhållning. Detta, mycket kortfattat, är den historiska bakgrunden till att det uppstod en spänning mellan”Fundis” och”Realos” i det svenska Miljöpartiet.

Men det finns en annan, mindre uppmärksammad men nog så viktig faktor som jag nämnde i min tidigare artikel nämligen det förödande glappet som råder mellan teori och praktik, där med ”teori” menas den övergripande ideologin och med ”praktiken” de konkreta politiska ställningstagandena.

Behovet av nya arbetsformer

När partiet konstituerades 1981 eftersträvades en hög grad av interndemokrati som skulle uppnås genom könskvotering, förbud mot mångsyssleri m m. Intresset för en livskraftig gräsrotsdemokrati var starkt i början - men avtog med tiden. Nu är det dags att gå vidare på den vägen! I min tidigare artikel här hävdade jag att en omstart för Miljöpartiet bl a. borde innebära att partiet ska eftersträva en annorlunda och mycket intimare koppling mellan teori och praktik, mellan sina ord och sina handlingar. För att detta inte bara ska bli tomma ord måste denna målsättning sätta spår i partiets arbetssätt, inte minst i hur man tar fram nya program.

GO har på eget initiativ påbörjat detta arbete på ett mycket lovvärt sätt, men något av det viktigaste och svåraste kvarstår att göra. Nämligen att i partiprogrammet integrera det övergripande portalavsnittet som ska sammanfatta partiets ideologi.

I den nuvarande versionen inleds denna del med de numera obligatoriska tre (tidigare fyra) solidariteterna”. Dessa är:

Solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet,
Solidaritet med kommande generationer, och
Solidaritet med världens alla människor.

För övrigt är den kortfattad, överslätande och alltför allmänt hållen.

Här står, t ex att ”vi vill bryta ner alla diskriminerande och ohållbara maktstrukturer i samhället” utan att tala om vilka dessa maktstrukturer är och hur de har uppstått. Texten hänvisar till ”en grön samhällsanalys” men vi får inte veta något mer än att denna analys bygger på” en helhetssyn”.

Vidare står det: ”Politikens koppling till forskning är viktig och forskningens resultat bör tas tillvara ...” och man bortser ifrån att den största delen av forskningen är militärt inriktad. Avslutningsvis finns kärnan i textens låt-gå budskap i följande meningar: ”Vi tror på mångfald, och det är en av den gröna rörelsens styrkor” och ”Det finns många sätt att vara grön på”. Om dessa sätt någonsin skulle kunna komma i konflikt med varandra står det ingenting om.

Därefter tas ett snabbt språng över till de mer ”matnyttiga” delarna programmet. Den resterande delen består alltså av ett antal mer eller mindre konkreta, men disparata policy-punkter. Men denna uppräkning säger ingenting om punkternas inbördes angelägenhetsgrad, d v s vilka av punkterna ska ges prioritet ifall två eller flera punkter kommer i konflikt med varandra. Och framför allt: varje stringent försök att härleda policy-punkterna ur det bakomliggande gröna tänkandet lyser med sin frånvaro.

En grupp för ideologifördjupning. Nu!

En grupp borde bildas som ska ta sig an arbetet med att förbereda en ny och bättre inledningstext till partiprogrammet. Exakt hur en sådan integrerande text ska arbetas fram är inte alldeles självklart. En idé, som ligger nära till hands, är att texten ska förberedas av en särskild grupp inom GO, vars arbete kommer att bli besvärligt, samvetsgrant och tidskrävande. Medlemmarna i denna grupp måste kunna diskutera fritt kring en lång rad grundläggande frågeställningar som partiets medlemmar och andra gröna behöver få vägledning i.

Här är förslag på några av de många frågor som skulle behöva behandlas här:

Partiet är en del av den internationella gröna rörelsen. Stämmer denna rörelses och partiets ideologi överens? (1)

Vilka förändringar måste ske för att ett ekologiskt hållbart samhälle ska kunna uppnås? (2)

Vad är partiets syn på ekonomisk tillväxt i världen och Sverige idag? (3)

Vilka är människornas främsta behov och i vilken utsträckning uppfylls dessa i dagens samhälle? (4)

Partiets politik syftar till både ekologisk som samhällelig rättvisa. Är dessa mål förenliga och i så fall i vilken utsträckning är de beroende av varandra? (5,6)

En redogörelse för partiets ideologi skulle behöva klargöra partiets människosyn (inklusive människans förhållande till naturen), dess samhällssyn och kunskapssyn samt på vilket sätt dessa håller ihop. Dessutom skulle den genom att använda sig av korsreferenser visa hur de olika programpunkterna hänger samman samt säga något om deras inbördes vikt.

Denna grupp bör komma till stånd så fort som möjligt, utan att avvakta partiets kongress i maj i år. Det är ju bråttom!

/Michael Moon

Författaren Michael Moon var med och bildade Miljöpartiet. Under en period, då han när han inte jobbade som folkhögskolelärare, var han utbildningsansvarig för partiet. Senare läste han humanekologi i Lund och med avlade en doktorsexamen om grön ideologi. Några år senare (2014) kom boken Grön filosofi. Tankar kring en ny ideologi (Förlaget Arkiv, Lund,) som byggde på avhandlingen.

Annika Lillemets - Företagande i en solidarisk ekonomi

Grön omstartPosted by Anders Fri, December 16, 2016 18:48:28

Annika Lillemets:
Skenande klimatförändringar, sociala orättvisor och ett ekonomiskt system som skapar och driver på kriserna: problemen är överväldigande. Maktkoncentrationen ökar och demokratin backar. Fler än hälften av världens 100 största ekonomier är inte stater utan företag, vars framfart ofta orsakar stor skada.

Istället för att driva på ytterligare maktkoncentration genom att exempelvis tanklöst tvinga in oss i miljö- och människofientliga ”frihandels”-avtal behöver regeringar och folkvalda församlingar på alla nivåer tänka om och börja främja en solidarisk ekonomi. Små och lokala företag måste börja omhuldas inte bara i ord utan i handling. Det är ingen naturlag att alltfler av dem slås ut av megakoncerner. Med politiska beslut och praktisk handling kan nuvarande ordning ändras. Mycket pågår redan.

I flera europeiska länder är solidarisk ekonomi på väg att bli ett etablerat begrepp. I en solidarisk ekonomi drivs företag med ett vidare syfte än vinstmaximering. Det finns redan många lönsamma företag som verkar utifrån ekologiska och sociala drivkrafter. I Österrike grundades 2011 nätverket Economy for the Common Good. Det har spritts till flera länder, däribland Sverige. Företagen som deltar redogör för sådant som medarbetarinflytande, miljöpåverkan, jämställdhet och hänsyn till kommande generationer och lokalbefolkning i sina balansräkningar. Tillsammans utvärderar de systematiskt sina verksamheter och hjälps åt att förbättra sina resultat. Även ekonomiskt stödföretag emellan förekommer och uppmuntras. En viktig aspekt är att inte bara ägarna utan alla som berörs av företagets verksamhet, som medarbetare, kunder och ortsbefolkning, ska ha ett reellt inflytande. Kommuner och regioner i flera länder har anslutit sig eller överväger att göra det. I USA finns sedan 2010 en särskild bolagsform i samma anda, Benefit Corporation, som förutom ekonomisk vinst syftar till att generera sociala och ekologiska mervärden. Diskussioner pågår i flera amerikanska städer och stater om att gynna dessa företag i offentlig upphandling och att ge dem skattelättnader.

Det tyska oberoende forskningsinstitutet IÖW (Institut für ökologische Wirtschaftsforschung) som ägnar sig åt att studera ekologisk ekonomi, undersöker vad som driver små och medelstora företag. En pilotstudie visar att många av dem inte ser ständig tillväxt som ett prioriterat, eller ens önskvärt mål. Detta är tvärtemot vad som slentrianmässigt brukar antas i den konventionella näringspolitiken. Ett sådant tillväxtneutralt företag är bryggeriet Neumarkter Lammsbräu som varit verksamt i Bayern sedan 1628. Detta familjeföretag har arbetat målmedvetet i flera decennier för att etablera ekologisk ölproduktion. Förutom att ge jobb åt 110 anställda har företaget knutit över 130 lantbruksföretag till sig, som levererar ekologiska råvaror. Miljöbelastande transporter minimeras då leverantörerna finns i regionen. Ekologisk produktion är mer arbetskrävande än konventionell och ger således fler jobb. Samarbetet gynnar alla. Bönderna har valt att leverera till Lammsbräu även under perioder då de kunnat få mer betalt om de sålt till andra, och bryggeriet i sin tur garanterar dem långsiktigt samarbete. Här ser vi nyttan av en ekonomi byggd på tillit och samarbete istället för skoningslös global konkurrens. Samarbetskraft trumfar konkurrenskraft.

I USA finns också en lagstiftning som ger skattelättnader åt företagare som säljer sitt företag till sina anställda. Detta har bidragit till att många amerikaner arbetar i mer eller mindre löntagarägda företag. Den kooperativa rörelsen arbetar med att sprida kunskap om möjligheten och därmed rädda företag från nedläggning när ägaren vill gå i pension, så de kan tas över av de anställda och drivas vidare.

Ett exempel från Sverige är Motala, där kommunen låtit göra utredningar och hållit nyskapande seminarier om hållbar ekonomi. Man har även riktat fokus på mjuka värden. Utbildningar har hållits för tjänstemän och sociala företagare om hur man kan mäta framgång i termer av välbefinnande och ekologisk hållbarhet, med inspiration av Bhutans Gross National Happiness. Detta kopplas till ett utvecklingsarbete i social ekonomi där sociala företag uppmuntras och planer finns på tätare samarbete mellan dessa och kommunen. Fortsättning följer!

Ännu ett exempel på aktiv regionalisering som motkraft till överdriven globalisering är de regionala valutor som kompletterar euron i ett 40-tal tyska regioner. Dessa bidrar till att stärka den lokala ekonomin. Detsamma gäller lokala banker, som de svenska sparbankerna. Vi behöver värna dem som finns och uppmuntra att de blir fler.

Detta är bara några smakprov på goda, fungerande verksamheter som förtjänar mycket större uppmärksamhet och spridning än de nu får. Vart och ett av de lokala företagen och stöttande kommuner och andra institutioner som verkar i riktning mot en solidarisk ekonomi må ha ett begränsat inflytande men ju fler de blir desto starkare blir förändringskraften. Genom en mångfald av kreativa och solidariska lösningar kan det nuvarande dysfunktionella globala ekonomiska systemet förändras i grunden. En solidarisk ekonomi byggs underifrån.

/Annika Lillemets

Valter Mutt - Grön President i Österrike

Grön omstartPosted by Anders Fri, December 09, 2016 19:37:41

Valter Mutt:
Danke Österreich! Eller rättare sagt ett stort tack till Österrikes kvinnor som röstade fram de grönas tidigare språkrör Alexander Van der Bellen till presidentposten. Ett iögonfallande ”gender gap” fällde avgörandet och – enligt vallokalsundersökningar

– röstade hela 62 procent av kvinnorna på Van der Bellen medan 56 procent av männen föredrog den högerpopulistiske kandidaten Norbert Hofer.

Alexander Van der Bellen - i media ofta förkortat till VDB – fick denna gång drygt 53 procent av rösterna, mot bara drygt 50 procent i det pga tekniska bristfälligheter ogiltigförklarade valet i maj. Denna tydliga, om än inte överväldigande, seger ger nu VDB en större legitimitet än vad den hårfina segern i vårens val gav honom. Vad är det då som hänt under de sju månader som förflutit sedan valet i maj då VDB faktiskt förlorade i alla regioner utom i huvudstadsregionen? Något uttömmande svar är givetvis alldeles för tidigt att ge men de första analyserna lyfter ändå ganska samstämmigt fram några saker:

1. Brexit-omröstningen och att en högerpopulist snart tillträder som president i USA. Att det ”omöjliga” gång på gång visat sig kunna inträffa bidrog denna gång till en sällan skådad mobilisering av alla krafter i Österrike som vill leva i ett land som är ”weltoffen” – öppet mot omvärlden – och inte präglas av främlingsfientlighet. Bakom VDB stod förutom de gröna även socialdemokratin och den traditionella borgerligheten och, inte minst, en lång rad organisationer i civilsamhället. Detta mobiliserade soffliggare och valdeltagandet gick upp med en dryg procent jämfört med valet i maj.

2. Masken föll. I den avslutande duellen mellan kandidaterna tappade Norbert Hofer sin mödosamt hoptrocklade statsmannamask och for ut i orimliga anklagelser mot VDB, som påstods ha haft kopplingar till Stasi mm. Den kvinnliga programledaren satt till slut bara och skakade på huvudet när Hofer eldade upp sig till otyglad aggressivitet.

3. Alexander Van der Bellen tillbringade i den här valrörelsen mer tid utanför Wien och då inte minst på landsbygden i Tyrolen där han växte upp. Och trots att han är en i grunden frihandelsvänlig ekonomiprofessor så skärpte han denna gång sin kritik av TTIP och Ceta. De gånger jag själv - i olika gröna sammanhang - träffat VDB har jag slagits av att han närmast verkar blyg och förmodligen är ett hopplöst fall för spinndoktorer och mediatränare. Just denna autenticitet tror jag spelat en viss – och kanske betydande – roll för att han blivit världens idag mest framgångsrika gröna politiker. VDB har en estnisk mor och en rysk far (efternamnet härrör från en holländsk anfader som på 1700-talet utvandrade till Ryssland). Hans föräldrar flydde från Estland när landet ockuperades av Sovjetunionen och i slutskedet av andra världskriget hamnar de i Österrike, där VDB föds 1944. Familjen lever länge som i praktiken statslösa, då Estland vid den här tidpunkten upphört som självständig nation, och Alexander Van der Bellen blir först som 14-åring österrikisk medborgare.

/Valter Mutt

Lotta Hedström - om att Mp behöver förändras

Grön omstartPosted by Mattias Tue, November 29, 2016 13:30:53

Lotta Hedström:
Klimatförändringarna blir nu raskt allt mer förödande för allt liv. Det politiska klimatet blir också allt mer odemokratiskt och konfrontativt, till och med i vårt lilla land. Mer än någonsin behövs en tuff, påläst, pålitlig och handlingskraftigt aktör som med ett folkligt mandat vill och vågar leda nödvändiga och djupgående förändringar.

Jag har alltid sagt att man inte ska identifiera sig med det parti en valt. Att partiet bara är ”ett instrument” och dessutom endast en liten del av en världsvid grön rörelse. Men rent känslomässigt har jag denna höst ändå blivit riktigt besviken och till och med vilsen. Borta är den stolthet jag i så många år känt över Miljöpartiet…

Efter valet 2014 gav jag mitt tysta samtycke till att ingå koalitionen med (s), trots att den parlamentariska styrkepositionen var svag. Men man hade ju tjatat om detta med att regera så länge, så man fick väl komma upp till bevis nu.

Under det struliga första året, när alla andra partier satte så många snubbeltrådar för koalitionen, tyckte jag rent synd om (s) och (mp).

Men vad hände när de äntligen satte fart? Jo, på kort tid radades en rad - frågor - med avbräck från en grön linje upp. Kanske hade en del blivit sämre utan MP vid regeringsbordet, men följande utfall borde helt kunnat uteslutas redan - från början - genom att skriva ett samarbetsavtal med (s) med en ICKE-bilaga veckan efter valet alltså sådant man inte skall beröra gemensamt eftersom man vet att man står för långt från varandra.

· NATO-anpassning med ett långtgående värdlandsavtal

· Stora avskrivningar i biståndet till förmån för flyktinghanteringen

· Kärnkraftens fortlevnad ursäktas med blott en förhoppning om 100% fossilfrihet om tjugo år

· Utförsäljning av ett katastrofalt statligt brunkolsinnehav, som vi dessutom gått till val på att låta ligga kvar i marken.

· Uppskrivning av försvarsanslagen

· Frihandelsavtal CETA med Kanada där stater kan överprövas av stora företag utanför demokratiska institutioner

Värst svider ändå en kontraproduktiv och förnedrande migrationspolitik där återvändandeavtalet till Afghanistan är den verkliga bottennoteringen. Numera gråter inte ens någon hög företrädare för MP på presskonferenserna längre.

Dessa nederlag kommer aldrig att kunna pratas hem igen och de har satt djupa sår och spår. Inte bara hos ideologiska medlemmar och kärnväljare, utan för alla de som särskilt i dessa frågor trodde på Miljöpartiet eller som drabbats av effekterna.

Sveken har dessutom skett som om ministrar, partistyrelse och en del tjänstemän saknat självtillit. Eller än värre - inte längre tror på de gröna idealen!

Har kanske hela MP toppen förändrats i grunden? Hur gick bortmanövreringen av Åsa och Mehmet egentligen till? Bara de lojala som inte ifrågasätter gränserna för regeringsmedverkan verkar rymmas och många är de medlemmar som i vrede och besvikelse lämnat partiet under 2016. Ondast gör nämligen förfallet av den interna tilliten.

- Varför har kritikerna bemötts så illa?

- Varför inte öppna upp den interna dialogen och ta momentum av det gentemot (s)?

Men ännu går skutan att räta upp! Vi har en kongress att erövra och många goda resultat i lokal och regionalpolitiken att vila mot. Vi har lysande EU-parlamentariker och en trofast tjänstemannastab utanför regeringskansliet och det finns ett påtagligt ideologi-sug bland medlemmarna.

Så motionera och nominera nu friskt under den kommande månaden och åk på kongressen i Linköping 2017!

/Lotta Hedström

Det handlar om demokratin

Grön omstartPosted by Mattias Mon, November 21, 2016 22:56:57

Strax före sommaren bjöds Mattias Kauttmann och Anders Strand in av partisekreterare Amanda Lind att delta i Mp:s referensgrupp vad gäller partiets internkommunikation och interndemokrati. Här är en sammanställning av våra synpunkter och därtill knutet sju punktförslag på åtgärder. Vi menar att arbetet framåt i partiet såväl som referensgruppen måste få ett starkare fokus på interndemokrati. Vi menar också att den här diskussionen mår bra av att föras öppet och inte bara i referensgruppen.

Utöver det demokratiseringarbete som behöver ske i Mp menar vi att perspektiven nedan också är viktiga att beakta när det gäller att förstå den aktuella debatten om Mp:s riksdagsgrupps inre svårigheter.

// Mattias Kauttmann

Till: Amanda Lind

Det handlar om demokratin:

Under de senare åren har allt fler röster beskrivit de politiska partierna som toppstyrda knapptryckarkompanier. Miljöpartiet är inte ett undantag. Forskare har från sina olika utgångspunkter pekat på att partier blir mer som professionaliserade kampanjorganisationer med toppstyre än som folkrörelser (Öhberg 2011, Dahl 2011) En ökande grad av fokus på karriärer är märkbar (Öhberg 2011). Överlag pekar forskning på att de svenska partierna (inklusive Miljöpartiet) gjort ”stora omläggningar av den egna politiken och tonat ned traditionella ideologiska positioner” (Dahl 2011). Vid sidan av detta har politik alltmer kommit att präglas av policyprofessionalitet där kopplingen kommunikationsbyårer och partier blivit starkare (Rothstein, Garsten, Svallfors, 2015) Möjligheten för medborgare och medlemmar att följa dessa påverkansprocesser blir här svagare. För ett parti som Miljöpartiet som haft en stark interndemokratisk tradition och varit ett parti som månat om medlemmarnas perspektiv har dessa ovanstående förändringar inneburit en stor kontrast. Spänningarna har vuxit inom partiet. En del röster har velat värna ideologi och interndemokrati. Andra har anammat den professionaliserade kampanjorganistaionens ordning. Ytterligare partiaktörer har arbetat nära eller i anslutning till kommunikationsbyråers intressen. Debatten, eller snarast bristen på utrymme att diskutera dessa nya förutsättningar, har lett till inflammerade motsättningar i olika delar och på olika nivåer i partiet. Från vittnen i partiets topp såväl som från gräsrötter har partiet alltmer frekvent skildrats vara ett parti med mobbingproblem med mobbning som återkommande internt drivmedel. I media blossade debatten också upp, då riksdagsledamöter sa att partiet drivs av partipiska, mobbning och tysthetskultur. Ser man partiets utveckling över tid bör man, menar vi, se den här utvecklingen i ljuset av de förändringar som skett, där inte minst ledande företrädare i Miljöpartiet sjösatte ambitionen att sikta på regeringssamarbete med Socialdemokratin. Svend Dahl (2011) skriver att Miljöpartiet inledde ett:

”arbete med att göra partiet redo för regeringsmakten, som bland annat inkluderat en omprövning av gamla profilfrågor som EU-utträde och medborgarlön, samtidigt som man inordnade sig i blockpolitiken.”

Men mycket mer har hänt sedan början av 2011-talet.

Förändringar mellan 2010 och 2016

Regeringsfokus, ökade krav på policyprofessionalisering och en allt mer försvagad länk mellan medlemmar och partitopp har utmärkt politiken under de senaste åren. Svensk politik har också påverkats av digitaliseringen och inte minst av vår användning av smartphones och appar. Där IT och nätet skulle kunna fungera som ett interndemokratiskt hjälpmedel för att upprätthålla god kommunikation mellan partiets olika lagdelar, har tekniken i många hänseenden använts allt för lite utifrån demokratisk synpunkt. Tekniken har av partiets ledning främst använts för informationsspridning och i kampanjsyfte. Det är nu mer än ett halvt decennium sedan Mp lade ner sin tidigare interndemokratiska plattform. Bristen på interaktionsmöjligheter mellan medlemmar och topp såvål som mellan medlemmarna sinsemellan har blivit allt mer alarmerande. Medan medlemmar påtalat detta för partiledningen har den lovat att en ny plattform ska komma till stånd. Men utan resultat. Viljan eller förmågan att använda teknik för att utveckla partiet i en mer interndemokratisk riktning har enligt många bedömare varit mycket svag. Detta har skett samtidigt som partiets kongresser kommit att bli mer styrda och dirigerade med riktlinjer om hur och vilka motioner som får och inte får läggas. Härtill talas det nu också om en ordning i partiet där lokalavdelningarna inte längre ska få utse kongressombud, utan att detta istället ska handhas av högre nivåer inom partiet. Detta riskerar att leda till förstärkt maktkoncentration och på sikt undergräva MP:s karaktär av medlemsdriven organisation. En sådan modell är i våra ögon minst sagt demokratiskt tvivelaktig, då principen riskerar att bli en ordning där en centraliserad ledning eller ”högre” del i organisationen själv utser dem som ska rösta – som i sin tur ska rösta fram ledningens centrala organisation.

Då interna kommunikationssystem brustit, då tidigare system är nedlagda och inte återuppbyggda, samtidigt som många vittnen beskriver att partiet tilltagit vad gäller toppstyrning och kontroll, riskerar det demokratiska underskottet att forsätta växa. Karin Ekman, formatansvarig för sociala medier ger sin syn på partiernas rörelser mot toppstyrning relaterat till digitaliseringens förutsättningar. Hon säger:

”Vi har under de senaste åren iakttagit dolda utmanövrerande strategier mot människor som inte följt partipiskan i partierna. Vi har sett en politik där partitoppar allt mer dragit sig undan från både medlemmar och väljare.”

Ser man därtill till kombinationen av bristande internkommunikation och en expanderande digitalisering, riskerar digitaliseringen leda till mer och inte mindre toppstyrning. Den riskerar också leda till en dold intenkommunikativ struktur för medlemmarna. Karin Ekman fortsätter:

”Inget av våra partier har valt strategin att ha direktdialog med sina väljare socialt, utan över hela skalan så väljer man att pumpa ut budskap om vad man själv har åstadkommit, sina senaste segrar, men ingen väljer att lägga resurser och kraft på att prata med vanliga användare.”

Vi som startat Tankesmedjan Grön omstart har samlats för att arbeta för att skapa en mer fungerande interndemokratisk kultur. Vi vill och hoppas framgent att Miljöpartiet ska kunna bli den digitala tidsålderns förebild vad gäller interndemokrati och att partiet ska ta lärdom av de djupa svårigheter det hamnat i inte minst på grund av ledningens bristande förmåga eller vilja att skapa öppenhet, delaktighet och transparens i partiet. Ett partis olika delar behöver denna öppenhet. Utan en motvikt mot kampanjorganisationens styrordning riskerar partipolitik att bli det statsvetaren Sven Dahl beskriver som en ”politisk debatt, präglad av en ängslig jakt på samma väljargrupper. Det blir extremt kortsiktigt och en politik inriktad på förvaltande.” (Dagens Arena 2011)

Vår målsättning är att verka för takhöjd och delaktighet och en fördjupande idediskussion såväl som sakpolitiskt samtal. Under våren 2016 bjöds Mattias Kauttman och Anders Strand in av partisekreterare Amanda Lind till en referensgrupp som skulle komma med synpunkter på partiets internkommunikation. Vi har nu följt diskussionen ett par månader och här sammanställt våra tankar om det interndemokratiska läget för Miljöpartiet. Nedan har vi också fogat sju punkter som vi anser vara viktiga att beakta och aktivt arbeta med för att Miljöpartiet ska kunna återerövra en internkommunikativ och interndemokratisk dynamik. Vi menar att ett parti som ska verka i ett demokratiskt samhälle måste ha interna system som fungerar utifrån de ideal man själv säger sig förorda. I bästa fall ser vi denna diskussion leda vidare till ett utvecklande samtal och en process i hela partiet, ja kanske också i andra partier, där Miljöpartiet kan ta täten i att vara förebild och skapa fungerande interndemokrati i vår individualistiska komplexa digitala och globaliserade samhällsordning.

1. Utred varför det inte funnits någon internkommunikativ plattform under så många år

För att en kommande internkommunikativ plattform ska bli väl fungerande menar vi att det inte räcker med att det skapas en eller flera nya. Det krävs att man tar lärdom av vad som inte fungerat tidigare och inte minst tar reda på vad skälen är till att det dröjt så länge innan någon plattform har börjat realiseras. Ska arbetet med en internkommunikativ plattform bli trovärdig menar vi att en sådan utredning är nödvändig. I en sådan utredning är det också viktigt att se på det historiska arv som finns från Gittan (den tidigare och numera nedlagda internkommunikativa plattformen) där det fanns ansatser till parallella informationssystem, buret av olika sekretessnivåer, där medlemmar på för dem svårbegripliga grunder uteslöts från att läsa dokument och handlingar i partiets olika delar. Dessa former av parallellitet har enligt vår analys tyvärr fortsatt att utvecklas till diverse formella/informella/dolda och synliga informations- och kommunikationssystem i partiet.

2. Problematisera plattformens kontext och samtid

Vi lever i en annan tid idag än på Gittans tid. Globalisering, medialisering och nätverkssamhällets komplexa ordning har fått oss att i vissa delar få en annan relation till formella partistrukturer. I en tid av imaginära och digitala organisationer som allt mer lever sina egna liv växer nya mönster fram. Lagdelar i organisationer har här i samhället kommit att spela allt längre ifrån varandra. Inom näringsliv och sedermera offentlig sektor har detta hanterats med hjälp av hårdare former av ekonomistyrning. Detta är en föga framkomlig väg inom demokratiska organisationer.

Här krävs i våra ögon för det första a) en gedigen och genomtänkt strategi för ett systematiskt arbete vad gäller öppenhet så att information, rapporter och utredningar på ett tidigt stadium delaktiggörs till både förtroendevalda och medlemmar, så att de efter god insyn kan ge sin syn på saken innan beslut fattas. Här krävs också b) en genomtänkt strategi så att den interndemokratiska plattformen får relevans, där inte minst förtroendevalda deltar i det interndemokratiska arbetet så att medlemmar blir delaktiggjorda. Viktigt är att röster och partiorgan inte bara kan mötas här utan också möts i realiteten. Dessutom är det utomordentligt viktigt att synliggöra eventuella parallella informationssystem som går vid sidan om de internkommunikativa plattformarna. Finns sådana bör de synliggöras. Annars är risken stor att de problem vi nu ser består: splittring, mytbildning och motsättningar inom partiet. En internkommunikativ plattform ska i våra ögon fungera som en levande kongress.

3.Problematisera temat direktdemokrati – eller gör löpande interna opinionsundersökningar

En interndemokratisk plattform ska inte endast syfta till att fungera som en kampanjarena för att locka nya medlemmar utan den ska också verka för interndemokrati. Miljöpartiet har sedan lång tid företrätt ideal där besluten ska fattas nära människan och folkomröstningar. Det bör gälla det egna partiet också. Detta kan bli realitet i en tid där teknik finns som kan förenas med en växande dynamik (se tex Grön omstart) av engagerade medlemmar. När man tar dessa utvecklingsteg bör beteende-, human-, och samhällsvetare inkluderas i arbetet, så att fokus inte endast kretsar kring teknik. Interndemokrati måste vila på förståelse av människans beteende och hennes mångsidiga karaktäristik i att vilja påverka.

Alltför många ogenomtänkta IT-system har införts i näringsliv och offentlig sektor och här är det viktigt att ha god kunskap med sig in när det kommer till ett arbete av denna art. Detta kunskaps- analys- och utvecklingsarbete bör i våra ögon ske parallellt med utredningen om varför det dröjt så lång tid innan detta interndemokratiska arbete påbörjats. Vi måste utveckla ny förståelse för hur demokrati kan bli till i vår digitala era.

4. Betona vikten av bildning

Vid sidan om att interndemokrati ska handla om ett delaktiggörande av ideer och ge medlemmar makt att delta i beslut, är bildning en viktig punkt att integrera. Försök i denna inriktning har tidigare gjorts i ”Grön ekonomi” i Stockholm och i ekonomipolitiska nätverket såväl som i analytiska nätverket och klimatnätverket (gräsrotsinitiativ). Lärdomar bör inhämtas från de personer som arbetat med dessa. Erfarenheter från eldsjälar från dessa områden bör tas till vara.

Vidare krävs en genomtänkt plan för hur kunskap kan förmedlas och utvecklas. I skrivande stund arbetar just klimatnätverket med klimatambassadörer som en metod. Den är intressant att följa och utvärdera. Fler metoder bör utvecklas och mer kunskap bör komma till bildningsarbetet på områden som ideologianalys, förhållningssätt till dagens policyprofessionalisering, ekonomi-politik, klimat och miljöfrågor, inte bara riktad till nya medlemmar utan också till befintliga förtroendevalda och medlemmar. Interndemokrati och intern bildning kan utvecklas samfällt

5. Sträva mot rättvist erkännande och transparenta valsystem

Det är ingen nyhet att partipolitiken blivit en allt mer eftertraktad karriärsväg i dagens konkurrensutsatta samhälle. I ljuset av detta menar vi att det är angeläget att även valberedningsarbetet i partiet börjar arbeta mer öppet och transparent. Forskning visar att organisationer som säger en sak och gör en annan snabbt genererar intern cynism. Ett alltför slutet valberedningsarbete riskerar i våra ögon eatt skapa sådan cynism. Här krävs framåt ett genomtänkt arbete för att skapa rättvisa delaktighets- och utvecklingsvägar för medlemmar.

I det att många valberedningar ofta arbetar likt en Nobelkommitte (med mycket hemlighetsmakeri i förväg) föreslår vi att man hittar en procedur i att arbeta mer öppet. Vid sidan om detta krävs en hög grad av medvetenhet i hur lobby- och parallella informationssystem snabbt kan verka i partiet. Då nätkommunikation i sociala forum i många delar kommit att vila på ett intresse av att bygga egna varumärken för egen räkning, uppstår en inte okomlicerad särintresse- och kärriärskonkurrens. Blir målet att positionera sig själv och att kamouflera egen okunskap, blir detta motsatsen till gemensamt bildningsarbete. Därför är öppenhet i valberedningsarbetet viktigt.

6. Interndemokratiserande partistyrelse och spåkrör

Ytterst står partistyrelsen ansvarig för realiseringen av en fungerande interndemokrati i ett parti. Medlemmar är naturligtvis också ansvariga för detta. Men om inte partistyrelsen visar tydliga signaler om att det är viktigt att ha högt i tak, att debatt tillåts, att olika åsikter får brytas mot varandra, att partipiska inte hör till partiets kommunikationsstil – så är sannolikheten stor att medlemmar inte ser någon mening i att nyttja nya digitala verktyg. Risken är stor att en fungerande interndemokrati inte uppstår. I ljuset av detta är det viktigt att partistyrelsens ledamöter framgent aktivt arbetar för ett tänkande, där inte fokus bara är på skicklighet i realpolitik och förhandlingsteknik utan också på förmåga att arbeta för och värna det interndemokratiska bygget. Enligt vårt förmenande har både ambitionen och förmågan för det senare varit allt för låg hos den sittande partiledningen/partistyrelse. Framgent menar vi att det är viktigt när styrelseledamöter, språkrör och ministrar väljs är det viktigt att de inte bara väljs utifrån sin retoriska och politiska kapacitet - utan också för sin inderndemokratiska förmåga.

7. Prevention mot drev och mobbning

I en tid där Twitter, nätmobbning och digitala trakasserier blivit vanligt - är det viktigt att skapa en kultur i Mljöpartiet som har nolltolerans mot mobbning. Det innebär inte att det ska vara lågt i tak för olika åsikter och värderingar. Olika är och kan vara en styrka och ska erkännas. En vanlig strukturell drivkraft till att mobbning uppstår är dubbelkommunikation, (jfr flerfaldiga internkommunikativa informationssystem). En annan vanlig drivkraft är bristande planering för delaktighet. Vi har blott under de senaste åren bevittnat hur medlemmar men också riksdagsledamöter delaktiggjorts allt för lite och för sent innan beslut fattats. Med hög tidspress och olika synsätt på ideologi eller beslutsprocess glider lätt olikheter i uppfattningar över i personkonflikter. I ljuset av detta är det angeläget att man inom Mp (dess partistyrelse, riksdagsledamöter och övriga partiorgan) utvecklar en betydligt högre grad av medvetenhet om hur mobbning och drev uppstår och vad orsakerna till dessa är. Vi menar också att det är viktigt att styrande i partiet blir mer medvetna om hur näringslivsmässig ledarstil kommit att inspirera makthavare inom politiken (Rothstein, Garsten, Svallfors 2015,Öhberg 2011) såväl som organ inom offentlig sektor (Lindgren 2014, Stillhoff Sörensen 2013). Det räcker med andra ord inte att endast utveckla kunskaper om hur man förhindrar mobbning på lokal och individuell nivå, utan det krävs en god förståelse för de strukturella förutsättningarna som kan driva fram mobbning. Partiet bör vid sidan om detta också utveckla en kompetensgrupp som specialiserar sig för att löpande bistå de lokala avdelningarna med kunskaper på området. Med andra ord: Utveckla kunskap och förståelse för mobbningens strukturella referensramar.

Avslutande ord

Vi tror att det är viktigt att en utredning om partiets interndemokratiska brister kommuniceras öppet till medlemmarna. Vi föreslår att den också kan ske i samspel med medlemmar på kommunikationsarenor som tex Grön omstart, mpmedlem.se eller de internkommunikativa plattformar som Mp:s ledning ännu inte fått till stånd. Att kommunicera ett sådant arbete i den lilla pappersskrift som skickas ut till medlemmar några gånger om året är för lite. Det är enligt vår mening viktigt att gå på djupet i analysen här och att det tydliggörs vad som gått fel kulturellt och strukturellt när det gäller interndemokratin. Jämförelser bör också göras med andra partier då Mp naturligtvis påverkas av sitt deltagande i sin egen samtid (och inte minst i regeringen).Vi menar att det interndemokratiska arbetet i dagens och morgondagens partier är mycket avgörande för politikernas trovärdighet men också för medborgarnas tilltro till samhället i stort, då beslut och samhällsinformation i stora delar förmedlas av just politiker. I en komplex samhällsordning är det viktigt att vi mer förstår förutsättningarna och motsättningarna mellan karriär och ideologisk ambition, mellan teknik, makt och samspel, mellan policyprofessionalitet och demokrati. Här måste diskussionen om demokratin sättas i centrum. Vi måste diskutera hur demokrati ska värnas och vilka former av demokrati vi vill utveckla.

Detta är ett arbete som måste ske både på kort och lång sikt. I våra ögon har partiet en mycket stor utmaning framför sig för att kunna bli och förverkliga en väl fungerande interndemokratisk organisation. Låt det arbetet börja nu.

//Mattias Kauttmann


Dahl, S (2011) Efter folkrörelsepartiet Om aktivism och politiska kursomläggningar i tre svenska riksdagspartier, Stockholm Universitet

Dagens Arena, (2011) Efter folkrörelsen eliten, http://www.dagensarena.se/innehall/efter-folkrorelsen-eliten/

Garsten, C, Rothstein, B, Svallfors, S (2015) Makt utan mandat : de policyprofessionella i svensk politik

Lindgren, L (2014) Nya utvärderingsmonstret : om kvalitetsmätning i den offentliga sektorn

Stilhoff Sörensen, (2013) Den tysta revolutionen, SR, 8 oktober 2013, http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=5668583

Svt, Almedalen, (2016), Var förs den politiska debatten idag, 3 Juli 2016,http://www.svtplay.se/klipp/9419466/var-fors-den-politiska-debatten-i-dag

Öhberg, P (2011) Politiker med karriärambitioner – en omöjlig självklarhet, En studie om karriärambitionernas betydelse i den representativa demokratin, göteborgs Univsersitet

Min väg till en grön omstart

Grön omstartPosted by Anders Fri, November 04, 2016 20:01:52

Joakim Löf:

Min väg till en grön omstart

Min personliga väg till tankesmedjan Grön omstart har mycket att göra med det interna motståndet i Miljöpartiet mot regeringens migrationspolitik. Jag tänkte berätta min historia om det senaste årets politiska arbete och med det visa behovet av en ny grön tankesmedja.

När jag engagerade mig i Miljöpartiet var det mycket för att arbeta med sociala frågor och välfärdsfrågor. Jag har ett stort intresse också för miljöfrågor och stadsbyggnad men tänkte att det fanns stor kompetens redan där inom partiet. Jag har arbetat i 13 år inom psykiatrisk öppenvård med utredningar och psykoterapi. Där slogs jag av den destruktiva effekten av ekonomistisk ”new public management” på möjligheten att möta patienten och följa dem tills de återfått sin självständighet. Första åren var det också lokalt i Stockholm jag engagerade mig bl.a. med att utarbeta ett psykiatriprogram. Som psykolog och psykoterapeut har jag mött många med psykiska trauma och flera med flyktingbakgrund som flytt från krig, tortyr och förföljelse.

När partiet förra hösten ingick en migrationsöverenskommelse, där gränserna stängdes helt för flyktingar utan papper och stramades åt för alla andra, reagerade jag som många med ett instinktivt ”nej!”. Jag visste genom mitt arbete som psykolog vilken psykologisk skada det innebar att vara skild från sin make, maka eller sina barn eller föräldrar i åratal. Genom mina studier i politisk filosofi såg jag hur behandlingen av papperslösa var en farlig utveckling där till synes administrativa åtgärder som gränskontroller får drastiska konsekvenser för asylrätten.

Det startades en namninsamling för en medlemsomröstning om migrationsuppgörelsen. Trots en kärngrupp av mycket engagerade miljöpartister märktes snart att många tolkade omröstningen som en misstroendeförklaring mot språkrören. Miljöpartiet är ett litet parti med många personliga band och känslan var att även om de flesta tyckte illa om uppgörelsen ville man inte vara illojal.

Nästa steg var att skriva motioner och det var mycket från samma grupp vi samlade underskrifter. Jag var aktiv i att skriva motioner om human flyktingpolitik och ett effektivt flyktingmottagande. Eftersom det viktiga var att sätta press på partiledningen snarare än ett fullskaligt uppror så var formuleringarna att partistyrelsen ska verka för att upphäva överenskommelsen snarare än lämna regeringen. Många hade nämligen förhoppningar att det redan pågick omförhandlingar. Så här i efterhand kan man se det som en chockreaktion, att man inte kunde ta in det som hänt. Jag hörde mycket om hur Gustav Fridolin och Maria Ferm varit starkt engagerade i åratal i flyktingfrågor och att de gjorde allt de kunde. Men när jag fick höra hur förhandlingarna med socialdemokraterna hade gått till började jag tvivla. Löfvens förhandlingsteam hade ställt Miljöpartiet inför ett ultimatum: lägg er eller så gör vi upp med Moderaterna och stänger gränsen helt (Maggie Strömberg, ”Vi blev som dom andra”, Atlas, s. 333). Det lät osannolikt att Socialdemokraterna med personer som Margot Wallström i toppen skulle göra det man hotade med men Miljöpartiets förhandlare gick på denna manöver.

Inför kongressen blev jag vald till ombud och fick vara med på insidan under Miljöpartiets stormiga vår. En del är sådant som ska hållas internt och jag ska bara ge en del reflektioner. Jag var inte insatt i kontakterna Mehmet Kaplan haft med AKP-företrädare från turkiska regeringen, som givetvis är oacceptabla. De mest upprörda känslorna internt handlade om Kaplan och liknande frågor och inte som jag trott om migrationspolitiken. Det går att förstå genom att partiets feministiska profil plötsligt var ifrågasatt. Språkrörsvalet blev inte heller kopplat till den övergripande strategin att gå i socialdemokraternas ledband utan mer till att lösa den akuta förtroendekrisen i personfrågorna. Gustav Fridolin omvaldes mycket på grund av brist på utmanare medan Isabella Lövin mer valdes på eget mandat för sin kompetens i miljö- och utvecklingsfrågor.

Hur gick det med våra motioner? Debatten var berörande och bestod av person på person som två timmar gick upp och kritiserade regeringens migrationspolitik, från brinnande grön ungdomsengagerade till veteraner i partiet med en stark radikal ådra. De röstades igenom nästan enhälligt. En motion om flyktingamnesti däremot mildrades i kommittéarbetet och mediabilden blev att ”partiledningen vann”. Min känsla under kongressen var att många inte såg något alternativ till den partiledningen som styrde och att folk hade missriktade förhoppningar om migrationspolitiken. Jag såg journalisten på Sveriges Radio Tomas Ramberg på kongressen och när jag följt honom på podden ”Det politiska spelet” och på Studio Ett så har han varit tydlig med att hans bedömning är att regeringen inte kommer att röra migrationspolitiken innan valet. Den bedömningen bygger förmodligen på kontakter med inre kretsar i regeringen. De få eftergifter Miljöpartiet har fått igenom, om lagliga vägar till asyl och åtgärder kring personer som hamnar i ”limbo” för att de inte kan avvisas till sitt hemland, har hamnat i utredningar och skjutits fram. De lär knappast förverkligas. Till skillnad från åtstramningarna som skett snabbt och mot 22 remissinstansers vilja.

Idag har Miljöpartiet ett halverat väljarstöd och det pågår en medlemsflykt. En grön omstart för mig handlar om att återfå en samling kring det jag såg i talarstolen på kongressen: det brinnande gröna hjärtat, solidariskt med utsatta världen över. Regeringsmedverkan har välsignats av en rapport från tankesmedjan Cogito och beskrivits av journalisten Maggie Strömberg i boken ”Vi blev som de andra” som en slags dogm i partiledningen (Ibid., s. 328f). Kampen om den gröna rörelsens själ kräver nu ett kraftfullt idéarbete som sker oberoende av partiledningen. Det är därför Anders Strand och Mattias Kauttmann startat en ny grön tankesmedja. Tankens frihet kräver frihet också i hur man organiserar sig.

Under sommaren har jag läst Samar Yazbeks skakande dokumentärroman från det syriska inbördeskriget. Hennes fokus är hur den gryende demokratiska rörelsen i Syrien undergrävs och bryts ner under den kombinerade vikten av Assads säkerhetstjänsts mördande och militära angrepp, omvärldens försenade och otillräckliga hjälp och islamisternas allt växande styrka med utländskt stöd. Boken påminner om George Orwells ”Farväl till Katalonien”, en berättelse om en annan demokratisk revolution som kvävdes. Omvärldens distansering och likgiltighet, i det svenska fallet fokuset på egna budgetbekymmer och opinionssiffror, förklarar Yazbek så här (”Resa in i tomheten”, Ordfront, s. 257f):

”Det finns ingen likhet att läsa om hur bensinfatsbomber och andra bomber faller tio dagar i sträck i Saraqib, staden där jag bodde, och att leva mitt bland explosionerna. Sedan ett år tillbaka har Saraqib bombats dagligen med bombtunnor och klusterbomber. Att se liken staplade under bråten är inte detsamma som att röra vid dem. Doften av jord efter klusterbombernas nedslag når dig inte från de foton och videofilmer som aktivisterna lägger ut, de som fortfarande är vid liv och kan dokumentera. Lukten av brandrök, de skräckslagna mödrarnas ögon, den susande tillfälliga tystnaden efter varje explosion. Bilderna och filmerna sätter oss i omedelbar förbindelse med det som sker, men de bidrar inte till annat än att öka vansinnet, för de skapar en falsk förståelse som tränger in mellan det verkliga och det imaginära, det absurda och logiska, döden och livet. […]

Världen tittar på. Ja, det gör den. Förstorar upp en förljugen bild av kriget mellan Assad och Islamiska staten, broderar ut den, utvecklar den till monstruösa proportioner för att döva sina frånvarande samveten.

Detta är inget nytt i mänsklighetens historia. Det har hänt så många gånger tidigare, men nu sker det öppet och direkt inför våra ögon och passiva händer. Mängden brutala bilder skapar monster av likgiltighet. Den globala medieindustrin får oss att glömma offren genom att erbjuda död och brutalitet av sådan omfattning att det blir till en vana, något man konsumerar och sedan kastar bort som vilken använd vara som helst.”

Hyperlänk (understruket):

Joakim Löf

Next »