Tankesmedjan

Tankesmedjan

Klimatförändringen, vår tids största utmaning

Grön omstartPosted by Mattias Fri, October 28, 2016 17:52:30

Roger Bydler:
Såväl politiker som forskare uttalar ofta det rubriken säger, klimatförändringen är vår tids största utmaning. Varför händer då fortfarande så litet?

Sambanden mellan utsläpp av koldioxid och uppvärmning av atmosfären har vi vetat ända sedan slutet av 1800-talet. Det var dessutom en svensk, Svante Arrhenius, som först beskrev växthuseffekten, dvs koldioxidens förmåga att stänga inne värmestrålning (1). Det är svårt att peka på någon enskild orsak till att inte mer kraftfulla, samlade åtgärder sätts in. Sannolikt är sambandet orsak och verkan för komplext för att detta ska vara möjligt. En ytterligare orsak är nog att det inte går att tydligt peka ut vem eller vilka som har orsakat och har ansvaret för den situation vi har idag. Vilka länder som historiskt har orsakat de största utsläppen kan vi visa, men eftersom utsläppsvolymerna idag uppvisar andra mönster uppstår diskussioner om det är de länder som historiskt har orsakat störst utsläpp eller om det är dagens utsläpp som ska avgöra vem som ska gå i bräschen för att minska utsläppen. Dock kan vi konstatera att något har hänt i år. På en internationellt sett mycket kort tid har Parisavtalet ratificerats av så många länder att det kan träda i kraft. Det skulle vi kunna tolka som att situationen nu är så allvarlig att världens politiska ledare ser det som nödvändigt att samlas omkring en gemensam politik för att minska utsläppen av växthusgaser till en hållbar nivå. För allvarligt är det.

Hur ser då klimatutmaningen ut idag? Sett i ett globalt perspektiv har ett antal kritiska gränser nåtts. Koldioxidkoncentrationen i atmosfären har permanent överskridit 400 ppm, en nivå som forskare anser vara en kritisk nivå. Oroande är dessutom att mängden metan som släpps ut ökar kraftigt, bl.a. som en effekt av utvinning av gas i USA via fracking. Metan har en betydligt starkare växthuseffekt än koldioxid även om den bryts ner på mycket kortare tid. Över 60 % av alla fossila utsläpp har skett under de senaste 25 åren och enligt vad vetenskapen visar är det ett tidsspann på i storleksordningen 40 år mellan att utsläpp sker och klimateffekterna fullt ut syns. Utsläppsvolymerna har ökat det senaste decenniet och uppgår nu till mer än 3 ppm CO2 per år. Vilket innebär att vi med denna utsläppsnivå kommer att ha nått 450 ppm CO2 redan om 15-20 år. 450 ppm är den nivå som anses vara gränsen för att vi ska klara maximalt 2 graders uppvärmning relativt förindustriell tid.(2)

En annan gräns vi anses ha passerat är 1 grads global uppvärmning jämfört med förindustriell tid. Under den nu avklingande El Nino-perioden har temperaturer på uppåt 1.5 grader i global uppvärmning uppmätts. Utvecklingen under det senaste året har varit klart alarmerande och efter ett rekordvarmt 2015 talar allt för att 2016 blir ett nytt rekordvarmt år. I praktiken är det nog redan för sent att klara max 1.5 graders global uppvärmning med de utsläppsnivåer vi ser idag. Frågan är i detta sammanhang om vi är på väg att uppnå ”tipping points”, dvs då konsekvenserna av den globala uppvärmningen leder till självgenererande förändringar och utsläpp(3).

Hur är då läget för oss i Sverige? Om vi utgår från de utsläpp vi orsakar genom vår konsumtion oavsett om produktionen sker i Sverige eller andra länder, så ligger utsläppsnivån totalt sett 2013 på samma nivå som den gjorde 1993. Utsläppen per innevånare är mellan 10 och 11 ton CO2e per år. Däremot har en kraftig förskjutning skett till att produktionen av våra konsumtionsvaror inte längre sker i Sverige. Andelen utsläpp som sker i andra länder och som orsakas av vår konsumtion har ökat med 50 % under de senaste 20 åren. Vi har alltså i ökande grad ”exporterat” våra utsläpp. För att vi i Sverige ska begränsa vår utsläppsnivå till vad som enligt forskarna krävs för att klara max 2 graders uppvärmning behöver vi komma ner till under 2 ton CO2e per innevånare och år.(4) En stor utmaning.

Vi ser att tiden som vi har på oss att vidta åtgärder för att minska utsläppen är mycket kort, samtidigt som de åtgärder som måste vidtas kommer att bli mycket omfattande. Vår uppgift i Sverige är alltså att från nuvarande drygt 10 ton CO2e per person och år som vi idag orsakar, minska våra utsläpp till under 2 ton per person och år.

Vilken utgångspunkt ska vi då ha när vi analyserar vad vi ska göra för att minska utsläppen till en nivå som långsiktigt säkrar att den globala uppvärmningen avstannar och helst byts till minskande temperatur? För att identifiera de åtgärder som krävs är det då lämpligt att använda den etablerade hållbarhetsdefinitionen, dvs att ett socialt hållbart samhälle är målet, ekologisk hållbarhet är ett villkor och ekonomin är ett medel för social och ekologisk hållbarhet. Det innebär att de insatser och de förändringar som görs ska ta hänsyn till att negativa konsekvenser för oss människor liksom för djur och natur inte uppstår. En minskning av växthusgasutsläppen får inte leda till att vi äventyrar våra barn och barnbarns livsmiljö, eller att inte tillräcklig hänsyn tas det ekologiska systemet. Redan idag ser vi tecken på att störningar uppstår i samspelet människa, natur och djurliv. Vi har börjat tala om en ny tidsepok, antropocen, där människan är den dominerande på jorden genom sin påverkan på jordens klimat och ekosystem. Hur känsliga och starka sambanden är mellan djur, natur och vår mänskliga påverkan finns det många exempel på. Ett exempel är att mer än 48 procent av de pollinerande insekterna, främst bin och fjärilar, hotas av utrotning. Hoten är bland annat bekämpningsmedel och de jordbruksmetoder vi använder. Samtidigt är 75 procent av matgrödorna helt eller delvis beroende av att dessa insekter sköter pollinationen(5).

Med detta synsätt på hållbarhet ska vårt ekonomiska system bidra till en sådan nödvändig omställning. De senaste åren har en hel del rapporter och litteratur kommit ut som beskriver hur det nuvarande ekonomiska systemet har bidragit och bidrar till det nuvarande ”fossilsamhället” och konsekvenserna av detta i form av en accelererande global uppvärmning(6). Vårt fokus på ekonomisk tillväxt genom mått som BNP, måste alltså ändras så att vi i stället både har synsättet och tillämpningen att ekonomi- och finanssystem ska vara stödjande krafter.

Hur kommer då konsumtionsmönster och levnadsbetingelser att vara i ett Sverige när utsläppen av växthusgaser har minskat till under 2 ton per person och år? Svaret har vi nog inte ännu, med det ekonomiska systemet måste utformas så att en sådan omställning inte riskerar grundläggande välfärdsfunktioner och att inte grupper av människor blir särskilt hårt drabbade. En grundläggande fråga är då vad som är konsumtionsdrivande inom det nuvarande ekonomiska systemet? Här finns det naturligtvis olika åsikter, både av ideologisk och mer känslomässig natur. Vi kan dock konstatera att utsläppen av växthusgaser är mycket ojämlikt fördelade. De rikaste 10 procenten av jordens befolkning står idag för i storleksordningen 45% av utsläppen av växthusgaser. Dessa 10% finns på alla kontinenter, även om merparten lever i Europa och USA – ungefär en tredjedel finns i utvecklingsländer. Det innebär att det i första hand är livsstilen hos dessa 10% som måste förändras om vi ska kunna ställa om till ett hållbart samhälle (7). De fattigaste 50% står för bara omkring 10% av de totala livsstilsbaserade konsumtionsutsläppen. Drastiskt utryckt så innebär detta att även om de 90% - motsvarande idag c:a 6.3 miljarder människor - med mindre inkomster relativt sett, helt skulle sluta att konsumera och därmed inte orsaka några utsläpp av koldioxid (i praktiken alltså dö ut), så skulle ändå nästan 50% av utsläppen bestå(8). För att minska utsläppen till en hållbar nivå krävs alltså mycket stora beteendeförändringar hos de rikaste 10 procenten. Tyvärr finns det inget som tyder på att sådana är på gång.

Forskare menar dessutom att ojämlikheten i sig är konsumtionsdrivande. Standard och status är till sin natur relativ och innefattar därför jämförelser. ”I jämförelse med de rika och berömda förefaller vi andra vara sekunda och underlägsna, och ju större skillnaden är, desto mer iögonfallande och viktiga kommer de att verka. Då ojämlikheten ökar takten i statustävlan måste vi kämpa hårdare för att hänga med.” (9) Eftersom ojämlikheten har ökat mycket starkt sedan 1980-talet, även i Sverige, så innebär alltså detta att fördelningsfrågorna kommer att vara centrala om vi ska klara omställningen till ett hållbart samhälle(10). Kopplat till fördelnings- och maktfrågorna är jämställdhet. Det är i huvudsak män som har orsakat den globala uppvärmningen, medan det är kvinnor som mest drabbas och är speciellt utsatta när klimatförändringens konsekvenser slår till. Samtidigt ser vi att kvinnor även är de som i många fall har tagit initiativ till och genomfört förändringar som lett till. ”FN har visat att kvinnors och barns utsatthet vid klimatkatastrofer är 14 gånger större än mäns och av världens mest fattiga (1.4 miljarder) är 66 procent kvinnor som lever i de länder som drabbas hårdast av klimatförändringarna.”(11)

Det jag vill lyfta fram är alltså att klimatutmaningen kräver att vi inte begränsar de behov av insatser som krävs till att ersätta dagens utnyttjande av fossila energimedel med förnybara energislag. Vi behöver se utmaning, liksom möjligheterna, ur ett brett hållbarhetsperspektiv.

Ett synsätt som behöver genomsyra våra politiska processer, få genomslag i näringslivet och ge människor motivation och övertygelse att vi kan genomföra de förändringar som krävs. Det innebär inte att det behöver beskrivas som något som är lätt och enkelt att genomföra. Sannolikt kommer omställningen att kräva en hel del uppoffringar och även drabba vissa kategorier människor mer än andra. Men grunden måste vara att förändringsprocessen är och uppfattas som rättvis och genomförbar.

Roger Bydler

fotnoter hittas inom kort på tankesmedjan Grönomstart





Vem behöver egentligen Miljöpartiet ?

Grön omstartPosted by Anders Fri, October 21, 2016 11:44:47

Vem behöver egentligen Miljöpartiet?

Ja, den frågan ställer sig Ivar Arpi på Svenska Dagbladet efter den senaste partiledardebatten. Han fortsätter att beskriva Miljöpartiet efter valet 2002 då Maria Wetterstrand och Peter Eriksson förhandlade med båda sidor. MP stod för en tredje väg. En helt egen kraft. Och alla upplevde att de behövde Miljöpartiet.

Idag 2016 är verkligheten en annan: Miljöpartiet genomför i regeringsställning en politik tillsammans med Socialdemokraterna som i många avseenden står långt ifrån det egna partiprogrammet där naturens ramar sätter begränsningar för människans ekonomiska och sociala aktiviteter. Miljöpartiet agerar inte som den gröna rörelsen har skäl att förvänta sig och följaktligen så är opinionsstödet historiskt lågt.

Faktiskt är det så att det mer än någonsin behövs ett grönt parti som faktiskt agerar och genomför politik som utvecklar samhället, livet, världen på ett socialt, ekologiskt och ekonomiskt hållbart sätt. Miljöpartiet kan via respekt, samarbete och dialog underlätta för att samhället och vi medborgare lär oss mer om naturens komplexitet där vi människor ingår och otvivelaktigt också står under påverkan.

I världen globalt, i Europa och i Sverige kan vi se hur polariseringens krafter driver fram människans egocentriska tendenser. När inriktningen på det egna egot är stark tappar vi omdömet. Vi hör inte längre signalerna som säger att vi är på fel väg. Motgångarna hopar sig. Media översvämmas idag av rubriker om hot av alla de slag som skapar en räcka av olika rädslor. Det är lättare att göra om man avhumaniserar människor och placerar människor i olika grupperingar av olika slag - skapar ett vi mot dem. Man skapar konkurrens mellan nationer, grupper, individer om resurser av olika slag – kan vara landområden, arbetstillfällen, pensioner, sjukvård, livsmedel, vatten, energi etc.

I systemteori analyserar man helheter och hur de fungerar och samarbetar tillsammans. Som det är nu så hanterar vi de ekologiska kriserna och samhällsproblemen isolerat från varandra. Systemteori ger oss möjligheten att få förståelse för hur alla områden hänger ihop och påverkar varandra. Vi behöver börja förstå vår verklighet i termer av helheter, system, relationer, funktioner, sammanhang och mönster. På vilken systemnivå finns problemen, hur hänger de ihop och påverkar varandra? Men det räcker inte med det. Vi behöver också formulera positiva mål och visioner för det samhälle vi vill uppnå.

Miljöfrågor är inte enskilda frågor, de berör hela vårt sätt att leva, vårt sätt att organisera samhället, hur vi tillverkar och konsumerar. Det räcker inte längre med att källsortera, vilket är bra i sig, utan konsumtionssamhället behöver ersättas för att vi ska kunna leva inom naturens ramar. Forskning visar att information som inte stämmer överens med en människas världsbild och grundläggande värderingar helt enkelt kan förnekas, så är det troligtvis för många när det gäller klimathot och de ekologiska problemen. Ett annat problem är att det är svårt att föreställa sig ett samhälle som ser helt annorlunda ut. Vi är fast i vår bild av verkligheten, tänker ”innanför boxen”. Människorna i jordbrukssamhället hade svårt att föreställa sig industrisamhället. Lika svårt har vi att föreställa oss ett samhälle utan kvantitativ konsumtion och BNP. Just därför behöver vi diskutera hur olika modeller för ett sådant samhälle kan se ut.

En uppenbar lärdom för mänskliga samhällen är den stora konflikten mellan ekonomi och ekologi som mynnar ur det faktum att naturen är cyklisk medan industriella system är linjära. Våra företag utnyttjar resurser, omvandlar dem till produkter plus avfall, säljer produkterna till konsumenter som genererar mer avfall när de har konsumerat produkten. Ekonomi betonar konkurrens, expansion och dominans; ekologi betonar samarbete, bevarande och partnerskap. Hållbara mönster av produktion och konsumtion måste vara cykliska, imitera naturens cykliska processer. För att åstadkomma sådana cykliska mönster behöver vi designa om våra lednings- och företagsprocesser, ekonomiska och samhällssystem fundamentalt. Att i politiska sammanhang vurma för fler enkla jobb till lägre lön som en del av en lösning på arbetslöshetsproblematiken är att blunda för de miljarder av investeringar som läggs på robotisering och artificiell intelligens. Merparten av arbetena inom servicenäringarna för människor kommer att ha försvunnit inom 20 år. För några dagar sedan presenterade SEB sin kundtjänstrobot som ska erbjuda service till SEB:s bankkunder dygnet runt. Oberoende av om vi vill det eller inte så kommer lönearbete att utgöra en allt mindre del av våra liv framöver och det måste ett hållbart ekonomiskt system ta hänsyn till.

Att samarbete för att lösa våra viktigaste problemställningar, där miljöaspekter står högst upp, är vitalt både såväl lokalt, nationellt som globalt. Vi är alla beroende av att grundförut-sättningarna för liv hanteras på ett hållbart sätt, oavsett partitillhörighet eller nationalitet. Just därför behöver du, jag, samhället, världen Miljöpartiet mer än någonsin, men det kräver att MP står upp som en stark enande kraft för de gröna värderingarna i alla sakpolitiska frågor och målar upp en bild av det samhälle vi bör gå mot och vad det kräver av dig, mig och övriga samarbetspartners. För det är vad vi är – samarbetspartners - i ett grönt samhällsbygge för allas vårt väl och ve och sådana samarbeten ser inga blockgränser.

Nina Petersson

Vad är tillväxt - vad är bättre liv ?

Grön omstartPosted by Mattias Fri, October 14, 2016 08:40:42

Birger Schlaug:

Ekonomisk tillväxt har gett oss välfärd och välstånd. Utan ekonomisk tillväxt hade vi inte varit där vi är idag. Det är därför förståeligt att så många, så envetet och så gärna ser ekonomisk tillväxt som ett grundfundament för vår utveckling.

Det är vanligt att ekonomer och politiker hävdar att tillväxten är en förutsättning för det som de flesta av oss sätter värde på – en god standard, trygghet och välstånd. Och så hänvisar man till våra föräldrar och morföräldrars marsch ut ur fattigdom, hur vi fått moderna bostäder med rinnande varmt vatten och wc, mat på bordet och möjlighet för de flesta familjer att köpa bil och kanske till och med en sommarstuga.

Men man kan förstås vända på det. Det är människors behov och vilja att förbättra sina och sina medmänniskors liv som drivit fram uppfinningar, verksamheter och regelverk som lett till ekonomisk tillväxt. Vi har fått bättre bostäder, vi slipper hungra, vi har fått bekvämare liv därför att vi har strävat dithän. Och den strävan har lett till ekonomisk tillväxt.

Vad som är hönan och ägget – är det tillväxten som gett oss det goda livet, eller är det stävan efter det goda livet som lett till tillväxt – är inte ointressant. Den kan förvisso ses som en filosofisk fråga, men jag ser den också som en reellt praktiskt fråga. Är ekonomisk tillväxt en förutsättning för utveckling? Eller är det något som är en förutsättning i vissa skeden av det vi upplever som utveckling i den värld som vi organiserat på det sätt vi de facto har gjort? Har vi idag andra behov än de som ekonomisk tillväxt kan medföra? Är det till och med så att ekonomisk tillväxt i ett visst utvecklingsskede tenderar till att bli oekonomisk – rent av destruktiv för både människa och miljö?

Jag menar att vi måste förhålla oss mer vetenskapligt till begreppet tillväxt. Vi får inte utgå från att ständig ekonomisk tillväxt är den enda vägen till fungerande samhällen, goda liv och fortsatt utveckling. I den naturvetenskapliga världen ingår ständigt ifrågasättande av den kunskap som man sitter inne med. Själva kärnan i vetenskap är ifrågasättande. Det är i fundamentalistisk religion man inte ifrågasätter. Tron på ekonomisk tillväxt är mer av religion än av vetenskap.

Ekonomisk tillväxt är ett omsättningsmått. Det betecknar en årlig ökning av vår samlade produktion av varor och tjänster.

Redan här skär det sig med mångas missuppfattning om vad tillväxt står för. Jag har mött mängder med människor – inte minst retoriskt sinnade politiker - som hävdat att ”utan tillväxt blir vi fattigare” eller ”utan tillväxt stannar utvecklingen”.

Är tillväxtvännen riktigt retoriskt uppjagad så kan det hetta till med utrop som ”vi hamnar i grottorna”.

Men riktigt så enkelt är det inte. I ordet ”fattig” ligger värderingar – det kan i den ekonomistiska världen ibland kokas ner till att vara mindre rik än någon annan – vi älskar ju att jämföra oss med andra. Det är en del av det sociala spelet.

Ibland kan vi vara fattiga fast vi är materiellt rika, hög hastighet genom livet kan upplevas som att leva ett fattigt liv. Vi kan vara socialt, kulturellt och, om ni så vill, andligt fattiga trots ett liv i materiell rikedom.

Utan tillväxt stannar utvecklingen, hävdas det således ofta. I realiteten innebär den tanken att utan snabbare och bredare ström genom samhället av varor och tjänster, så stannar utvecklingen. Jag anser att en sådan ståndpunkt gränsar till det djupt antiintellektuella.

I åtskilliga materiellt fattiga länder kan det naturligtvis beskrivas på det enkla sättet - utan tillväxt stannar utvecklingen - precis som det kunnat göras i vårt land under många decennier. Men vad som är utveckling – i dess goda betydelse - i ett redan materiellt rikt land kan onekligen diskuteras. Och bör diskuteras. Är det utveckling att konsumera fler alltmer kortlivade varor? Är det utveckling att pendla längre och längre avstånd? Är det utveckling att få mindre tid i vardagen för sina barn? Är det utveckling att ha som målsättning att skapa jobb? Är det utveckling att föra över allt mer av vår vardag till sådant som räknas in i BNP? Vad betyder det till slut för människan?

Vi måste fundera mer över vad en människa är, vad livet är, vad ett gott liv är. Lägg till det problemen med hur det vi kallar ekonomi tär på jordens resurser, hur de planetära processerna skadas, hur jakten på ekonomisk tillväxt drivs genom skuldsättning.

Att tala om tillväxt är problematiskt. För det är inte säkert att alla har klart för sig på vilka matematiska grunder begreppet ekonomisk tillväxt vilar. ”Det är klart vi ska ha tillväxt”, är en vanlig reaktion från ryggmärgen. För de flesta är tillväxt i vardagslivet nämligen en fråga om att något växer på ett fysiskt eller kanske linjärt sätt. Barnet växer. Tomatplantorna växer. Men hade barnet växt enligt principerna för ekonomisk tillväxt – det vill säga exponentiellt - då hade vi varit starkt oroade. Och hade tomatplantan växt enligt samma princip hade växthuset sprängts innan sommaren var över.

Vad finns det då för grundvarianter av tillväxt? Jo, man brukar tala om fysisk (biologisk) tillväxt, linjär tillväxt och exponentiell tillväxt. Det är den sistnämnda som utgör modell för hur vi beräknar ekonomisk tillväxt. Vad skiljer då dessa varianter åt?

Fysiskt, eller biologiskt, tillväxt innebär att växa på det sätt som människor, djur och växter gör. Vi växer fort under den första delen av våra liv, sedan saktar vi ner och vid dryga 20 år så stannar människans fysiska tillväxt. Men bara den fysiska. Ur ett annat perspektiv växer vi betydligt längre då vi utvecklas socialt, kulturellt och intellektuellt.

Det linjära sättet att växa kan innebära att till exempel produktionen av pappersmassa ökar med 2000 ton per år. Sker detta i tio år så är det en reell ökning, men i nyhetsflödet kommer det troligen beskrivas som att tillväxten minskar eftersom den procentuella ökningstakten är mindre i slutet av tidsperioden än i början.

Exponentiell tillväxt innebär att om ekonomin växer med 3 % per år så har tillväxten efter tio år inte varit 30 % utan närmare 34 %, eftersom nästa års tillväxt är lite större än året före. Den reella volymen i tillväxten blir alltså större och större för varje år som går. Vilket kanske kan uppfattas som harmlöst för den som inte älskar matematik. Gör man det så blir man bekymrad. Av rena överlevnadsinstinkter.

När ekonomijournalisterna jublar över att vi har 4 procents tillväxt så kan det låta fullt rimligt. I många länder är det också fullt rimligt. Materiellt fattiga länder behöver tillväxt. Det måste sägas gång på gång. Och det kommer att få konsekvenser för oss som lever i den rika delen av världen. Vi måste nämligen släppa vår fastnaglade uppfattning om att ju mer överflöd vi har på bordet, ju fler smulor ramlar ner till de fattiga. Vi måste skapa ekologiskt utrymme för de som lever i materiell fattigdom. Och det räcker inte med teknisk utveckling – den hinner inte med det faktum att jordens befolkning växer. Var och en av oss får allt mindre ekologiskt utrymme när vi skall dela det totala utrymmet med fler. Lägg till det att den konsumtionsstarka medelklassen ökar. Tekniken hänger inte med, vilket bland annat visar sig i att dagen då vi lever på jordens kapital, istället för på dess ränta, år efter år flyttas bakåt.

När ekonomijournalisten jublar över att vi har 4 procents tillväxt - för att inte tala om hur stolt finansministern är - ska man veta att 4 procents tillväxt i sin förlängning innebär en fördubblad ekonomisk volym på 18 år. En fyrdubblad på 36 år. En åttadubblad på 54 år. Efter 90 år är den 32 gånger större, efter 108 år 1024 gånger större och efter 504 år 268 435 456 gånger större.

Det är detta som utgör exponentiell tillväxt. Det är detta som den ekonomiska tillväxtens vänner på fullt allvar anser är önskvärt, nödvändigt och möjligt.

Om de slår upp Nationalencyklopedin så kommer de att finna följande text: ”Ekonomisk tillväxt enligt ett konstant procenttal leder till exponentiell tillväxt med i längden orimliga följder.”

Tillväxt är ett bekymmersamt begrepp eftersom dess innebörd kan tolkas på så många olika sätt. Vi vill ha tillväxt av mycket som är gott. Många menar att vindkraft, solkraft, elbilar och ekologisk odling är sådant som skall växa. Man säger sig vilja ha tillväxt inom dessa områden. Man talar om ”grön tillväxt”. Och ger gärna intryck av att denna ”gröna tillväxt” med automatik också leder till ekonomisk tillväxt.

Men så är det naturligtvis inte. Ekonomisk tillväxt innebär ju att värdet av färdiga varor och tjänster är högre än förra året, att den ekonomiska volymen är större. Att det som råkar vara grönt växer innebär ju i praktiken att något av det dåliga ersätts med något mindre dåligt inom den rådande ekonomiska volymen.

När vind- och solkraft växer på oljans bekostnad är det inte detsamma som att ekonomin växer. Att elbilar blir fler på bensinbilarnas bekostnad leder inte automatiskt till större volym på den totala ekonomin. Att ekologisk odling breder ut sig på det konventionella jordbrukets bekostnad betyder bara exakt vad just det innebär - nämligen att fler, som tidigare odlat med kemikalier och handelsgödsel, nu börjat odla ekologisk.

Det är nästan lika fånigt att säga ”grön tillväxt” är det samma som ekonomisk tillväxt som att säga att svartmålade vitvaror, istället för vitmålade, innebär att ekonomin blir större.

För att ekonomisk tillväxt skall uppstå måste alltså ekonomins volym vara större än året innan. Och året därpå ytterligare större. Konsumtionen måste hela tiden öka. Flödet i ekonomin måste bli snabbare och bredare.

BNP är kan således ses som måttet på penningekonomisk aktivitet i ett land och ger ett officiellt värde på färdiga varor och tjänster som strömmat genom landet. De kan ha brukats, förbrukats eller missbrukats. Skit samma.

Retoriskt utsmyckat kan man uttrycka det så här: Det är omsättningen på antalet toppar och filsingar som räknas, ju kortare livslängd ju bättre. För i den ekonomistiska logiken handlar inte värden i första hand om reella varaktiga värden, utan mer om flödet av varor och tjänster genom samhället. Köp slit och släng hette det förr i tiden – det fanns till och med en air av modernitet över den parollen. Idag är receptet ”köp och släng gärna fortast möjligt”.

Cirkulär ekonomi då? Ja, det är bra. Återvinning, återbruk, hyrprinciper snarare än köpprinciper. Men tillväxt av den cirkulär ekonomin innebär inte detsamma som ekonomisk tillväxt. Det innebär bara att delar av den befintliga BNP:n innehåll skall bytas ut mot något mindre skadligt. Vi kan likställa årets BNP med en tunna fylld med vatten – det grumliga vatten som finns där skall bytas ut mot något mindre grumligt, men det leder inte till att tunnan växer.

Många hävdar att tillväxten alltmer sker inom tjänstesektorn och att vi därmed skulle komma ur sambandet mellan ökade penningekonomiska volymer och negativ miljö- och klimatpåverkan. Man tittar på statistiken och pekar på att tjänstesektorn växer. Jippi! Men vad som döljs inom denna är bland annat växande antal transporter, allt längre resor, allt mer reklam för snabb varuomsättning, längre resor… Cykelreparationer och mysiga caféer där man kan sitta och filosofera utgör delar av promillen.

Det väsentlig för en grön politik kan inte vara att försvara det tankegods som ekonomisk tillväxt bygger på. Som gröna borde vi ställa frågan: Vad är bättre liv? Inte ställa frågan: Hur får vi tillväxt?

Bättre liv och ekonomisk tillväxt går hand i hand under visa skeden av samhällsutvecklingen. Men när vi kommit en bit i utvecklingen når vi en balanspunkt när jakten på ekonomisk tillväxt blir destruktiv. Det är då det gäller att hitta system och strukturer som tar oss ur dess beroende av ekonomisk tillväxt.

Vi borde alla ha sett det för längre sedan – vi gröna såg det redan den dag vi bildade Miljöpartiet. Vi insåg att ju mer vi blir fångar i ett system som bygger på ekonomisk tillväxt ju mer blir vi slavar under systemet. Det är väl också därför en Miljöpartikongress krävt en utredning som analyserar hur vi skall komma ur beroendet, hur vi skall skapa en ekonomi som kan fungera utan tillväxt.

Det är svårt, det skall erkännas, det blir besvärligt, det skall erkännas. Det är väl därför att det är så svårt och besvärligt – och kräver så mycket omtänkande – som partiledningen, nu när den ingår i en socialdemokratiskt ledd regering, försöker begrava idén. Och gömmer sig bakom förslaget att man skall utreda andra sätt attmätavälstånd. Men det är ju inte det som är det avgörande. Det avgörande är ju att vi fastnat i system och strukturer som gjort oss beroende av just ekonomisk tillväxt oavsett om det ger välstånd, välfärd och livskvalitet eller inte…

Jag har försökt beskriva min syn på ekonomisk tillväxt och partiets utmaningar utan att krångla till det genom att inte använda mig av de begrepp som vanligen används i en mer akademisk framställning: ekomodernismen, ekologisk postmodernism och ekologisk pre-modernism. De är viktiga begrepp för att förstå de mer filosofiska grundrena för sättet att tänka. Jag har valt att inte heller köra med namedropping – allt från Peter Kropotkin till Tim Jackson - för att betona att jag långt ifrån är ensam om den världsbild jag har. Det kanske är ett misstag, men det må i så fall vara mig förlåtet.

Hur som helst: i varje tidevarv måste vi ställa oss frågan: vad är bättre liv. I varje tidevarv kommer vi att få olika svar. Nu har vi kommit så långt i samhällsevolutionen att de svar som var högst rimliga i tidigare skede inte längre duger. I det ligger ett grönt partis uppdrag. Att smita ur det är inte bara fegt. Det riskerar att göra partiet utbytbart. Det förnekar det som var det kanske viktigaste uppdrag vi tog på oss när vi bildade partiet. Att utmana de system, strukturer och normer som vänstern och högern gemensamt kommit att värna av ideologiska, nostalgiska och prestigefyllda skäl.

Birger Schlaug



Syre- Bara fri debatt kan rädda miljöpartiet

Grön omstartPosted by Anders Sun, October 09, 2016 11:26:26


DEBATT:
Miljöpartiet är i svår kris. Regeringsmedverkan har inte lett till de framgångar många väljare hoppades på. Istället har den satt fokus på partiets stora brister. Miljöpartiet har inte levererat gröna resultat i regeringen och lider dessutom av toppstyrning och idétorka.

Krisen har skapat ett grupptänkande där man skyr kritik. Under flera år har medlemmar uppmanat partistyrelsen att starta fungerande debattforum för medlemmarna, men mycket lite har hänt. Flera försök till nätverk har startats på Facebook, även organiserade forum där gräsrötter har byggt broar till forskning i framkant, men de har fått minimalt stöd av ledningen.

I brist på väl fungerande debattforum inom partiet utvecklas nu en fristående debatt i Grön omstart, ett växande nätverk av aktiva miljöpartister, gröna väljare och sympatisörer som anser att partiet behöver en gedigen omstart för att nå politisk och social förändring. Nätverket arbetar efter principerna öppenhet, delaktighet och transparens.

Grön omstart menar att ett politiskt parti utan interndebatt får allvarliga problem. Medlemmar som inte kan påverka tappar intresset och nya idéer och förslag får svårare att nå de beslutande organen. Däremot frodas envägskommunikation. Dagen före brunkolsbeslutet fick ordförandena i kommunavdelningarna meddelanden om att inte debattera före presskonferensen. Enligt uppgift fick riksdagsledamöterna inte heller yrka på något annat beslut än det regeringen föreslog.

Det är allvarligt när ett politiskt parti inte stöder en fungerande interndemokrati. Ska medlemmar kunna ta ställning till vart partiet ska färdas behöver de information i god tid före beslut. Miljöpartiet blir alltmer slutet och därmed blir politiken på sikt idélös. Dessutom har många börjat tvivla på att partiledningen gör allt de kan för att följa kongressens beslut på flera viktiga punkter.

En bidragande orsak till missnöjet var att riksdagsledamöterna Carl Schlyter fråntogs sina uppdrag i riksdagsgruppen på grund av att de inte till 100 procent röstade efter den nya partilinjen utan efter partiprogrammet och sitt samvete. Då lämnade även Annika Lillemets och Jabar Amin sina uppdrag i solidaritet.

Partitoppens disciplineringston i media i våras ska ses mot den bakgrunden, liksom den snabbt växande Facebookgruppen Grön omstart, som samlat över 1 100 medlemmar och sympatisörer. Vi är oroade över konsekvenserna av ett parti med lågt i tak och bristande idédiskussion. Kortsiktigt faller MP i opinionen men långsiktigt kan skadan bli än värre. Utan ett stort förtroende och fler engagerade medlemmar blir det svårt att uppnå gröna förändringar.

I regeringen har MP bidragit till en del framsteg när det gäller internationella miljöavtal, det klimatpolitiska ramverket, fler naturreservat med mera. Skyddet av Ojnareskogen och stoppet för vapenexport till Saudiarabien uppskattades av medlemmarna. Men utvecklingen har snabbt gått åt fel håll i många av miljöpartiets hjärtefrågor – försäljningen av brunkolsgruvorna, den hårda åtstramningen av flyktingpolitiken och värdlandsavtalet med Nato är några uppmärksammade exempel. Men lika illa är avsaknaden av förslag för minskad arbetstid, grundtrygghet för alla utanför a-kassa och sjukförsäkring eller en socialt hållbar ekonomisk politik

Tankesmedjan Grön Omstart kommer att arbeta med en grön agenda inom områden där idédebatten har kvävts. Vår önskan är att partistyrelse, språkrör och riksdagsgrupp sträcker ut en hand och möter fler av partiets medlemmar och sympatisörer.

Miljöpartiet behöver en grön omstart för att återvinna kontakten med sin ideologiska kompassriktning. Framför allt behöver partiet återerövrar sin forna vilja att främja den interna demokratin. Det är så en delaktig grön samhällsutveckling börjar. Ska ett politiskt parti verka för demokrati i ett helt samhälle krävs det att den egna organisationen föregår med gott exempel.

Mattias Kauttmann & Anders Strand





« Previous