Tankesmedjan

Tankesmedjan

Tillväxt är ingen naturlag

Grön omstartPosted by Mattias Sat, March 04, 2017 07:24:48


Författaren Stellan Tengroth skriver här om tillväxt. Han är civilingenjör och författare till bland annat böckerna "Tillväxt till döds" och "Att svära i kyrkan - tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet"


Tillväxt är ett ord laddat med positiva associationer. I naturen är det många gånger en absolut förutsättning. Fostret, äppleträdet och fiskynglen måste alla växa. Också i vårt moderna samhälle tycks det finnas sammanhang där tillväxten har underlättat. För den som startade ett företag – det kunde ha varit ett café, en småskalig tillverkning av solceller eller ett nätcasino – var expansionen ett medel för att utveckla verksamheten, tjäna pengar och överleva i en tuff konkurrens.

För att inte nämna hur en växande BNP verkar ha gynnat statsfinanser, hög sysselsättning och pensionssystem. I tävlan länder emellan är det ofta förändringen av den totala produktionen som har varit måttstocken. Kina har hyllats när tillväxten varit tvåsiffrig och finansanalytiker har fått en bekymrad rynka i pannan när ekonomin ”bara” har växt med strax över sex procent.

Det är alltså en sanning att tillväxt i många fall är ett måste och något som utgör skillnaden mellan liv och död. I andra sammanhang tycks tillväxten ha underlättat framväxten av vårt välfärdssamhälle. Ett samhälle som idag har många excesser med sofistikerade medel för att få oss att springa allt fortare i konsumtionens ekorrhjul, men där man inte ska glömma grundläggande värden som skolor, sjukhus och tvättmaskiner.

Men från detta kan man inte dra slutsatsen att tillväxt alltid skulle vara eftersträvansvärd eller att den ens är möjlig.

För det första gäller det att skilja mellan tillväxten hos individer eller enskilda företeelser och den hos hela populationer eller hela samhällen. Att ett träd som inte växer är dödsdömt är inget bevis för att skogen där trädet står bör växa i storlek och är definitivt inget stöd för att alla skogar kan breda ut sig. Att många kommuner har haft en god utveckling när de har expanderat är inte det samma som att det skulle vara eftersträvansvärt att samtliga kommuner växer. Att ett enskilt företag kan ha mått väl av att växa och att det finns goda exempel där det har skett på ett hållbart sätt ska inte förväxlas med att det skulle finnas ekologiskt utrymme för tillväxt hos samtliga företag.

För det andra är det ingen sanning att även om tillväxten historiskt har varit av godo kommer den att vara det också i framtiden. Att dra ut kurvor och hävda att gårdagens trender kommer att gälla också imorgon är både grundlöst och intellektuellt oärligt.

Nej, de mönster som har empiriskt stöd är de rakt motsatta. Både i naturen, i teknik uppfunnen av människan och i ekonomiska eller sociala skeenden är erfarenheten att all expansion ger upphov till motverkande krafter. Något som bromsar tillväxten och i många fall vänder kurvan från tillväxt till nedväxt.

Det finns mycket mer att säga om den ekonomiska tillväxten och konflikten med en hållbar utveckling, men för ett politiskt parti som har ”miljö” i namnet borde detta triviala resonemang räcka långt.

För mig är det en gåta hur MP ska kunna återbygga förtroendet om man inte vågar tala klartext och om man underskattar väljarna. Istället för tomma ord som ”hållbar tillväxt” borde man tala om utveckling, livskvalitet eller helt enkelt om ”ett uthålligt och hållbart liv”. Det är inte självklart hur man fyller dessa vackra ord med innehåll, men steg ett är att ta avstånd från allt tal om tillväxt – både som mål och medel.

Stellan Tengroth

Boken: Tillväxt till döds










Vägen framåt

Grön omstartPosted by Mattias Mon, February 27, 2017 00:05:28

Denna text är en uppföljning av en tidigare artikel som postats på facebook-gruppen Grön Omstarts sida och som hade publicerats i tidningen Syre. Den bygger vidare på det tidigare förslaget att den gröna ideologin ska eftersträva en mycket närmare koppling mellan teori och praktik (är lika med - grön praxis) och undersöka vad detta innebär för Miljöpartiets programarbete.

Den senaste tiden har det blivit uppenbart för alltfler iakttagare att Miljöpartiet befinner sig i en djup kris. T o m partiets primus motor Per Gahrton har tvingats konstatera på sin facebooksida nyligen:”Det är tuffa tider för MP”. Men problemen har funnits länge och i motsats till vad Per tycks tro, menar jag att problemen är strukturella och har varit inbyggda i partiet redan från början.

För ett parti med så många högutbildade medlemmar kan det verka besynnerligt att partiet under nästan hela sin historia har underlåtit att skaffa sig en ordentlig ideologisk grund. Varför? Jag ser flera förklaringar till detta.

En anledning till att partiet har intagit en utpräglad låtgå-attityd till sin ideologi kan (speciellt tidigare) ha varit att många miljöpartister har sin bakgrund i en eller flera utomparlamentariska rörelser. Dessa grupperingar mäter sin slagkraft i termer av antalet medlemmar. Det gäller för dem att mobilisera så många människor som möjligt till sina manifestationer. För dessa grupper är det sekundärt vilka motiv dessa tillskyndare har för sina personliga ställningstaganden. Trots detta fanns i dessa manifestationer, som de stora Barsebäcksmarscherna, en påtaglig men outtalad samsyn – en vi-känsla. Och det fanns bland dessa demonstranter och åskådare de som trodde att denna känsla av samhörighet skulle kunna överföras till ett nytt parti, ett parti som skulle se sig självt som alternativrörelsens parlamentariska gren. Hur blev det med det där?

Historisk bakgrund

Det fanns också en annan, mer taktiskt inriktad grupp, vars medlemmar även de anslöt sig till det nya partiet. Trots att få av dessa personer hade deltagit i den utomparlamentariska kampen var de nog så oroade över sakernas tillstånd. De noterade att i alternativrörelsens demonstrationer fanns både vänster- och borgerligt sinnade väljare och att dessa när det blev dags att lägga sina röster, skulle de facto motarbeta varandra. Därför såg de det nya partiets blocköverskridande potential och tog följdriktigt till sig de tyska Grönas slogan: ”Inte höger, inte vänster men rakt fram!” Dessa personer såg alla försök att klargöra Miljöpartiets position gentemot de befintliga blocken som ett potentiellt hot mot det nya partiets sammanhållning. Detta, mycket kortfattat, är den historiska bakgrunden till att det uppstod en spänning mellan”Fundis” och”Realos” i det svenska Miljöpartiet.

Men det finns en annan, mindre uppmärksammad men nog så viktig faktor som jag nämnde i min tidigare artikel nämligen det förödande glappet som råder mellan teori och praktik, där med ”teori” menas den övergripande ideologin och med ”praktiken” de konkreta politiska ställningstagandena.

Behovet av nya arbetsformer

När partiet konstituerades 1981 eftersträvades en hög grad av interndemokrati som skulle uppnås genom könskvotering, förbud mot mångsyssleri m m. Intresset för en livskraftig gräsrotsdemokrati var starkt i början - men avtog med tiden. Nu är det dags att gå vidare på den vägen! I min tidigare artikel här hävdade jag att en omstart för Miljöpartiet bl a. borde innebära att partiet ska eftersträva en annorlunda och mycket intimare koppling mellan teori och praktik, mellan sina ord och sina handlingar. För att detta inte bara ska bli tomma ord måste denna målsättning sätta spår i partiets arbetssätt, inte minst i hur man tar fram nya program.

GO har på eget initiativ påbörjat detta arbete på ett mycket lovvärt sätt, men något av det viktigaste och svåraste kvarstår att göra. Nämligen att i partiprogrammet integrera det övergripande portalavsnittet som ska sammanfatta partiets ideologi.

I den nuvarande versionen inleds denna del med de numera obligatoriska tre (tidigare fyra) solidariteterna”. Dessa är:

Solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet,
Solidaritet med kommande generationer, och
Solidaritet med världens alla människor.

För övrigt är den kortfattad, överslätande och alltför allmänt hållen.

Här står, t ex att ”vi vill bryta ner alla diskriminerande och ohållbara maktstrukturer i samhället” utan att tala om vilka dessa maktstrukturer är och hur de har uppstått. Texten hänvisar till ”en grön samhällsanalys” men vi får inte veta något mer än att denna analys bygger på” en helhetssyn”.

Vidare står det: ”Politikens koppling till forskning är viktig och forskningens resultat bör tas tillvara ...” och man bortser ifrån att den största delen av forskningen är militärt inriktad. Avslutningsvis finns kärnan i textens låt-gå budskap i följande meningar: ”Vi tror på mångfald, och det är en av den gröna rörelsens styrkor” och ”Det finns många sätt att vara grön på”. Om dessa sätt någonsin skulle kunna komma i konflikt med varandra står det ingenting om.

Därefter tas ett snabbt språng över till de mer ”matnyttiga” delarna programmet. Den resterande delen består alltså av ett antal mer eller mindre konkreta, men disparata policy-punkter. Men denna uppräkning säger ingenting om punkternas inbördes angelägenhetsgrad, d v s vilka av punkterna ska ges prioritet ifall två eller flera punkter kommer i konflikt med varandra. Och framför allt: varje stringent försök att härleda policy-punkterna ur det bakomliggande gröna tänkandet lyser med sin frånvaro.

En grupp för ideologifördjupning. Nu!

En grupp borde bildas som ska ta sig an arbetet med att förbereda en ny och bättre inledningstext till partiprogrammet. Exakt hur en sådan integrerande text ska arbetas fram är inte alldeles självklart. En idé, som ligger nära till hands, är att texten ska förberedas av en särskild grupp inom GO, vars arbete kommer att bli besvärligt, samvetsgrant och tidskrävande. Medlemmarna i denna grupp måste kunna diskutera fritt kring en lång rad grundläggande frågeställningar som partiets medlemmar och andra gröna behöver få vägledning i.

Här är förslag på några av de många frågor som skulle behöva behandlas här:

Partiet är en del av den internationella gröna rörelsen. Stämmer denna rörelses och partiets ideologi överens? (1)

Vilka förändringar måste ske för att ett ekologiskt hållbart samhälle ska kunna uppnås? (2)

Vad är partiets syn på ekonomisk tillväxt i världen och Sverige idag? (3)

Vilka är människornas främsta behov och i vilken utsträckning uppfylls dessa i dagens samhälle? (4)

Partiets politik syftar till både ekologisk som samhällelig rättvisa. Är dessa mål förenliga och i så fall i vilken utsträckning är de beroende av varandra? (5,6)

En redogörelse för partiets ideologi skulle behöva klargöra partiets människosyn (inklusive människans förhållande till naturen), dess samhällssyn och kunskapssyn samt på vilket sätt dessa håller ihop. Dessutom skulle den genom att använda sig av korsreferenser visa hur de olika programpunkterna hänger samman samt säga något om deras inbördes vikt.

Denna grupp bör komma till stånd så fort som möjligt, utan att avvakta partiets kongress i maj i år. Det är ju bråttom!

/Michael Moon



Författaren Michael Moon var med och bildade Miljöpartiet. Under en period, då han när han inte jobbade som folkhögskolelärare, var han utbildningsansvarig för partiet. Senare läste han humanekologi i Lund och med avlade en doktorsexamen om grön ideologi. Några år senare (2014) kom boken Grön filosofi. Tankar kring en ny ideologi (Förlaget Arkiv, Lund,) som byggde på avhandlingen.





Lotta Hedström - om att Mp behöver förändras

Grön omstartPosted by Mattias Tue, November 29, 2016 13:30:53


Lotta Hedström:
Klimatförändringarna blir nu raskt allt mer förödande för allt liv. Det politiska klimatet blir också allt mer odemokratiskt och konfrontativt, till och med i vårt lilla land. Mer än någonsin behövs en tuff, påläst, pålitlig och handlingskraftigt aktör som med ett folkligt mandat vill och vågar leda nödvändiga och djupgående förändringar.

Jag har alltid sagt att man inte ska identifiera sig med det parti en valt. Att partiet bara är ”ett instrument” och dessutom endast en liten del av en världsvid grön rörelse. Men rent känslomässigt har jag denna höst ändå blivit riktigt besviken och till och med vilsen. Borta är den stolthet jag i så många år känt över Miljöpartiet…

Efter valet 2014 gav jag mitt tysta samtycke till att ingå koalitionen med (s), trots att den parlamentariska styrkepositionen var svag. Men man hade ju tjatat om detta med att regera så länge, så man fick väl komma upp till bevis nu.

Under det struliga första året, när alla andra partier satte så många snubbeltrådar för koalitionen, tyckte jag rent synd om (s) och (mp).

Men vad hände när de äntligen satte fart? Jo, på kort tid radades en rad - frågor - med avbräck från en grön linje upp. Kanske hade en del blivit sämre utan MP vid regeringsbordet, men följande utfall borde helt kunnat uteslutas redan - från början - genom att skriva ett samarbetsavtal med (s) med en ICKE-bilaga veckan efter valet alltså sådant man inte skall beröra gemensamt eftersom man vet att man står för långt från varandra.

· NATO-anpassning med ett långtgående värdlandsavtal

· Stora avskrivningar i biståndet till förmån för flyktinghanteringen

· Kärnkraftens fortlevnad ursäktas med blott en förhoppning om 100% fossilfrihet om tjugo år

· Utförsäljning av ett katastrofalt statligt brunkolsinnehav, som vi dessutom gått till val på att låta ligga kvar i marken.

· Uppskrivning av försvarsanslagen

· Frihandelsavtal CETA med Kanada där stater kan överprövas av stora företag utanför demokratiska institutioner

Värst svider ändå en kontraproduktiv och förnedrande migrationspolitik där återvändandeavtalet till Afghanistan är den verkliga bottennoteringen. Numera gråter inte ens någon hög företrädare för MP på presskonferenserna längre.

Dessa nederlag kommer aldrig att kunna pratas hem igen och de har satt djupa sår och spår. Inte bara hos ideologiska medlemmar och kärnväljare, utan för alla de som särskilt i dessa frågor trodde på Miljöpartiet eller som drabbats av effekterna.

Sveken har dessutom skett som om ministrar, partistyrelse och en del tjänstemän saknat självtillit. Eller än värre - inte längre tror på de gröna idealen!

Har kanske hela MP toppen förändrats i grunden? Hur gick bortmanövreringen av Åsa och Mehmet egentligen till? Bara de lojala som inte ifrågasätter gränserna för regeringsmedverkan verkar rymmas och många är de medlemmar som i vrede och besvikelse lämnat partiet under 2016. Ondast gör nämligen förfallet av den interna tilliten.

- Varför har kritikerna bemötts så illa?

- Varför inte öppna upp den interna dialogen och ta momentum av det gentemot (s)?

Men ännu går skutan att räta upp! Vi har en kongress att erövra och många goda resultat i lokal och regionalpolitiken att vila mot. Vi har lysande EU-parlamentariker och en trofast tjänstemannastab utanför regeringskansliet och det finns ett påtagligt ideologi-sug bland medlemmarna.

Så motionera och nominera nu friskt under den kommande månaden och åk på kongressen i Linköping 2017!

/Lotta Hedström







Det handlar om demokratin

Grön omstartPosted by Mattias Mon, November 21, 2016 22:56:57

Strax före sommaren bjöds Mattias Kauttmann och Anders Strand in av partisekreterare Amanda Lind att delta i Mp:s referensgrupp vad gäller partiets internkommunikation och interndemokrati. Här är en sammanställning av våra synpunkter och därtill knutet sju punktförslag på åtgärder. Vi menar att arbetet framåt i partiet såväl som referensgruppen måste få ett starkare fokus på interndemokrati. Vi menar också att den här diskussionen mår bra av att föras öppet och inte bara i referensgruppen.


Utöver det demokratiseringarbete som behöver ske i Mp menar vi att perspektiven nedan också är viktiga att beakta när det gäller att förstå den aktuella debatten om Mp:s riksdagsgrupps inre svårigheter.

// Mattias Kauttmann


Till: Amanda Lind

Det handlar om demokratin:

Under de senare åren har allt fler röster beskrivit de politiska partierna som toppstyrda knapptryckarkompanier. Miljöpartiet är inte ett undantag. Forskare har från sina olika utgångspunkter pekat på att partier blir mer som professionaliserade kampanjorganisationer med toppstyre än som folkrörelser (Öhberg 2011, Dahl 2011) En ökande grad av fokus på karriärer är märkbar (Öhberg 2011). Överlag pekar forskning på att de svenska partierna (inklusive Miljöpartiet) gjort ”stora omläggningar av den egna politiken och tonat ned traditionella ideologiska positioner” (Dahl 2011). Vid sidan av detta har politik alltmer kommit att präglas av policyprofessionalitet där kopplingen kommunikationsbyårer och partier blivit starkare (Rothstein, Garsten, Svallfors, 2015) Möjligheten för medborgare och medlemmar att följa dessa påverkansprocesser blir här svagare. För ett parti som Miljöpartiet som haft en stark interndemokratisk tradition och varit ett parti som månat om medlemmarnas perspektiv har dessa ovanstående förändringar inneburit en stor kontrast. Spänningarna har vuxit inom partiet. En del röster har velat värna ideologi och interndemokrati. Andra har anammat den professionaliserade kampanjorganistaionens ordning. Ytterligare partiaktörer har arbetat nära eller i anslutning till kommunikationsbyråers intressen. Debatten, eller snarast bristen på utrymme att diskutera dessa nya förutsättningar, har lett till inflammerade motsättningar i olika delar och på olika nivåer i partiet. Från vittnen i partiets topp såväl som från gräsrötter har partiet alltmer frekvent skildrats vara ett parti med mobbingproblem med mobbning som återkommande internt drivmedel. I media blossade debatten också upp, då riksdagsledamöter sa att partiet drivs av partipiska, mobbning och tysthetskultur. Ser man partiets utveckling över tid bör man, menar vi, se den här utvecklingen i ljuset av de förändringar som skett, där inte minst ledande företrädare i Miljöpartiet sjösatte ambitionen att sikta på regeringssamarbete med Socialdemokratin. Svend Dahl (2011) skriver att Miljöpartiet inledde ett:

”arbete med att göra partiet redo för regeringsmakten, som bland annat inkluderat en omprövning av gamla profilfrågor som EU-utträde och medborgarlön, samtidigt som man inordnade sig i blockpolitiken.”

Men mycket mer har hänt sedan början av 2011-talet.

Förändringar mellan 2010 och 2016

Regeringsfokus, ökade krav på policyprofessionalisering och en allt mer försvagad länk mellan medlemmar och partitopp har utmärkt politiken under de senaste åren. Svensk politik har också påverkats av digitaliseringen och inte minst av vår användning av smartphones och appar. Där IT och nätet skulle kunna fungera som ett interndemokratiskt hjälpmedel för att upprätthålla god kommunikation mellan partiets olika lagdelar, har tekniken i många hänseenden använts allt för lite utifrån demokratisk synpunkt. Tekniken har av partiets ledning främst använts för informationsspridning och i kampanjsyfte. Det är nu mer än ett halvt decennium sedan Mp lade ner sin tidigare interndemokratiska plattform. Bristen på interaktionsmöjligheter mellan medlemmar och topp såvål som mellan medlemmarna sinsemellan har blivit allt mer alarmerande. Medan medlemmar påtalat detta för partiledningen har den lovat att en ny plattform ska komma till stånd. Men utan resultat. Viljan eller förmågan att använda teknik för att utveckla partiet i en mer interndemokratisk riktning har enligt många bedömare varit mycket svag. Detta har skett samtidigt som partiets kongresser kommit att bli mer styrda och dirigerade med riktlinjer om hur och vilka motioner som får och inte får läggas. Härtill talas det nu också om en ordning i partiet där lokalavdelningarna inte längre ska få utse kongressombud, utan att detta istället ska handhas av högre nivåer inom partiet. Detta riskerar att leda till förstärkt maktkoncentration och på sikt undergräva MP:s karaktär av medlemsdriven organisation. En sådan modell är i våra ögon minst sagt demokratiskt tvivelaktig, då principen riskerar att bli en ordning där en centraliserad ledning eller ”högre” del i organisationen själv utser dem som ska rösta – som i sin tur ska rösta fram ledningens centrala organisation.

Då interna kommunikationssystem brustit, då tidigare system är nedlagda och inte återuppbyggda, samtidigt som många vittnen beskriver att partiet tilltagit vad gäller toppstyrning och kontroll, riskerar det demokratiska underskottet att forsätta växa. Karin Ekman, formatansvarig för sociala medier ger sin syn på partiernas rörelser mot toppstyrning relaterat till digitaliseringens förutsättningar. Hon säger:


”Vi har under de senaste åren iakttagit dolda utmanövrerande strategier mot människor som inte följt partipiskan i partierna. Vi har sett en politik där partitoppar allt mer dragit sig undan från både medlemmar och väljare.”

Ser man därtill till kombinationen av bristande internkommunikation och en expanderande digitalisering, riskerar digitaliseringen leda till mer och inte mindre toppstyrning. Den riskerar också leda till en dold intenkommunikativ struktur för medlemmarna. Karin Ekman fortsätter:


”Inget av våra partier har valt strategin att ha direktdialog med sina väljare socialt, utan över hela skalan så väljer man att pumpa ut budskap om vad man själv har åstadkommit, sina senaste segrar, men ingen väljer att lägga resurser och kraft på att prata med vanliga användare.”

Vi som startat Tankesmedjan Grön omstart har samlats för att arbeta för att skapa en mer fungerande interndemokratisk kultur. Vi vill och hoppas framgent att Miljöpartiet ska kunna bli den digitala tidsålderns förebild vad gäller interndemokrati och att partiet ska ta lärdom av de djupa svårigheter det hamnat i inte minst på grund av ledningens bristande förmåga eller vilja att skapa öppenhet, delaktighet och transparens i partiet. Ett partis olika delar behöver denna öppenhet. Utan en motvikt mot kampanjorganisationens styrordning riskerar partipolitik att bli det statsvetaren Sven Dahl beskriver som en ”politisk debatt, präglad av en ängslig jakt på samma väljargrupper. Det blir extremt kortsiktigt och en politik inriktad på förvaltande.” (Dagens Arena 2011)

Vår målsättning är att verka för takhöjd och delaktighet och en fördjupande idediskussion såväl som sakpolitiskt samtal. Under våren 2016 bjöds Mattias Kauttman och Anders Strand in av partisekreterare Amanda Lind till en referensgrupp som skulle komma med synpunkter på partiets internkommunikation. Vi har nu följt diskussionen ett par månader och här sammanställt våra tankar om det interndemokratiska läget för Miljöpartiet. Nedan har vi också fogat sju punkter som vi anser vara viktiga att beakta och aktivt arbeta med för att Miljöpartiet ska kunna återerövra en internkommunikativ och interndemokratisk dynamik. Vi menar att ett parti som ska verka i ett demokratiskt samhälle måste ha interna system som fungerar utifrån de ideal man själv säger sig förorda. I bästa fall ser vi denna diskussion leda vidare till ett utvecklande samtal och en process i hela partiet, ja kanske också i andra partier, där Miljöpartiet kan ta täten i att vara förebild och skapa fungerande interndemokrati i vår individualistiska komplexa digitala och globaliserade samhällsordning.



1. Utred varför det inte funnits någon internkommunikativ plattform under så många år

För att en kommande internkommunikativ plattform ska bli väl fungerande menar vi att det inte räcker med att det skapas en eller flera nya. Det krävs att man tar lärdom av vad som inte fungerat tidigare och inte minst tar reda på vad skälen är till att det dröjt så länge innan någon plattform har börjat realiseras. Ska arbetet med en internkommunikativ plattform bli trovärdig menar vi att en sådan utredning är nödvändig. I en sådan utredning är det också viktigt att se på det historiska arv som finns från Gittan (den tidigare och numera nedlagda internkommunikativa plattformen) där det fanns ansatser till parallella informationssystem, buret av olika sekretessnivåer, där medlemmar på för dem svårbegripliga grunder uteslöts från att läsa dokument och handlingar i partiets olika delar. Dessa former av parallellitet har enligt vår analys tyvärr fortsatt att utvecklas till diverse formella/informella/dolda och synliga informations- och kommunikationssystem i partiet.


2. Problematisera plattformens kontext och samtid

Vi lever i en annan tid idag än på Gittans tid. Globalisering, medialisering och nätverkssamhällets komplexa ordning har fått oss att i vissa delar få en annan relation till formella partistrukturer. I en tid av imaginära och digitala organisationer som allt mer lever sina egna liv växer nya mönster fram. Lagdelar i organisationer har här i samhället kommit att spela allt längre ifrån varandra. Inom näringsliv och sedermera offentlig sektor har detta hanterats med hjälp av hårdare former av ekonomistyrning. Detta är en föga framkomlig väg inom demokratiska organisationer.

Här krävs i våra ögon för det första a) en gedigen och genomtänkt strategi för ett systematiskt arbete vad gäller öppenhet så att information, rapporter och utredningar på ett tidigt stadium delaktiggörs till både förtroendevalda och medlemmar, så att de efter god insyn kan ge sin syn på saken innan beslut fattas. Här krävs också b) en genomtänkt strategi så att den interndemokratiska plattformen får relevans, där inte minst förtroendevalda deltar i det interndemokratiska arbetet så att medlemmar blir delaktiggjorda. Viktigt är att röster och partiorgan inte bara kan mötas här utan också möts i realiteten. Dessutom är det utomordentligt viktigt att synliggöra eventuella parallella informationssystem som går vid sidan om de internkommunikativa plattformarna. Finns sådana bör de synliggöras. Annars är risken stor att de problem vi nu ser består: splittring, mytbildning och motsättningar inom partiet. En internkommunikativ plattform ska i våra ögon fungera som en levande kongress.


3.Problematisera temat direktdemokrati – eller gör löpande interna opinionsundersökningar

En interndemokratisk plattform ska inte endast syfta till att fungera som en kampanjarena för att locka nya medlemmar utan den ska också verka för interndemokrati. Miljöpartiet har sedan lång tid företrätt ideal där besluten ska fattas nära människan och folkomröstningar. Det bör gälla det egna partiet också. Detta kan bli realitet i en tid där teknik finns som kan förenas med en växande dynamik (se tex Grön omstart) av engagerade medlemmar. När man tar dessa utvecklingsteg bör beteende-, human-, och samhällsvetare inkluderas i arbetet, så att fokus inte endast kretsar kring teknik. Interndemokrati måste vila på förståelse av människans beteende och hennes mångsidiga karaktäristik i att vilja påverka.

Alltför många ogenomtänkta IT-system har införts i näringsliv och offentlig sektor och här är det viktigt att ha god kunskap med sig in när det kommer till ett arbete av denna art. Detta kunskaps- analys- och utvecklingsarbete bör i våra ögon ske parallellt med utredningen om varför det dröjt så lång tid innan detta interndemokratiska arbete påbörjats. Vi måste utveckla ny förståelse för hur demokrati kan bli till i vår digitala era.


4. Betona vikten av bildning

Vid sidan om att interndemokrati ska handla om ett delaktiggörande av ideer och ge medlemmar makt att delta i beslut, är bildning en viktig punkt att integrera. Försök i denna inriktning har tidigare gjorts i ”Grön ekonomi” i Stockholm och i ekonomipolitiska nätverket såväl som i analytiska nätverket och klimatnätverket (gräsrotsinitiativ). Lärdomar bör inhämtas från de personer som arbetat med dessa. Erfarenheter från eldsjälar från dessa områden bör tas till vara.

Vidare krävs en genomtänkt plan för hur kunskap kan förmedlas och utvecklas. I skrivande stund arbetar just klimatnätverket med klimatambassadörer som en metod. Den är intressant att följa och utvärdera. Fler metoder bör utvecklas och mer kunskap bör komma till bildningsarbetet på områden som ideologianalys, förhållningssätt till dagens policyprofessionalisering, ekonomi-politik, klimat och miljöfrågor, inte bara riktad till nya medlemmar utan också till befintliga förtroendevalda och medlemmar. Interndemokrati och intern bildning kan utvecklas samfällt


5. Sträva mot rättvist erkännande och transparenta valsystem

Det är ingen nyhet att partipolitiken blivit en allt mer eftertraktad karriärsväg i dagens konkurrensutsatta samhälle. I ljuset av detta menar vi att det är angeläget att även valberedningsarbetet i partiet börjar arbeta mer öppet och transparent. Forskning visar att organisationer som säger en sak och gör en annan snabbt genererar intern cynism. Ett alltför slutet valberedningsarbete riskerar i våra ögon eatt skapa sådan cynism. Här krävs framåt ett genomtänkt arbete för att skapa rättvisa delaktighets- och utvecklingsvägar för medlemmar.

I det att många valberedningar ofta arbetar likt en Nobelkommitte (med mycket hemlighetsmakeri i förväg) föreslår vi att man hittar en procedur i att arbeta mer öppet. Vid sidan om detta krävs en hög grad av medvetenhet i hur lobby- och parallella informationssystem snabbt kan verka i partiet. Då nätkommunikation i sociala forum i många delar kommit att vila på ett intresse av att bygga egna varumärken för egen räkning, uppstår en inte okomlicerad särintresse- och kärriärskonkurrens. Blir målet att positionera sig själv och att kamouflera egen okunskap, blir detta motsatsen till gemensamt bildningsarbete. Därför är öppenhet i valberedningsarbetet viktigt.


6. Interndemokratiserande partistyrelse och spåkrör

Ytterst står partistyrelsen ansvarig för realiseringen av en fungerande interndemokrati i ett parti. Medlemmar är naturligtvis också ansvariga för detta. Men om inte partistyrelsen visar tydliga signaler om att det är viktigt att ha högt i tak, att debatt tillåts, att olika åsikter får brytas mot varandra, att partipiska inte hör till partiets kommunikationsstil – så är sannolikheten stor att medlemmar inte ser någon mening i att nyttja nya digitala verktyg. Risken är stor att en fungerande interndemokrati inte uppstår. I ljuset av detta är det viktigt att partistyrelsens ledamöter framgent aktivt arbetar för ett tänkande, där inte fokus bara är på skicklighet i realpolitik och förhandlingsteknik utan också på förmåga att arbeta för och värna det interndemokratiska bygget. Enligt vårt förmenande har både ambitionen och förmågan för det senare varit allt för låg hos den sittande partiledningen/partistyrelse. Framgent menar vi att det är viktigt när styrelseledamöter, språkrör och ministrar väljs är det viktigt att de inte bara väljs utifrån sin retoriska och politiska kapacitet - utan också för sin inderndemokratiska förmåga.


7. Prevention mot drev och mobbning

I en tid där Twitter, nätmobbning och digitala trakasserier blivit vanligt - är det viktigt att skapa en kultur i Mljöpartiet som har nolltolerans mot mobbning. Det innebär inte att det ska vara lågt i tak för olika åsikter och värderingar. Olika är och kan vara en styrka och ska erkännas. En vanlig strukturell drivkraft till att mobbning uppstår är dubbelkommunikation, (jfr flerfaldiga internkommunikativa informationssystem). En annan vanlig drivkraft är bristande planering för delaktighet. Vi har blott under de senaste åren bevittnat hur medlemmar men också riksdagsledamöter delaktiggjorts allt för lite och för sent innan beslut fattats. Med hög tidspress och olika synsätt på ideologi eller beslutsprocess glider lätt olikheter i uppfattningar över i personkonflikter. I ljuset av detta är det angeläget att man inom Mp (dess partistyrelse, riksdagsledamöter och övriga partiorgan) utvecklar en betydligt högre grad av medvetenhet om hur mobbning och drev uppstår och vad orsakerna till dessa är. Vi menar också att det är viktigt att styrande i partiet blir mer medvetna om hur näringslivsmässig ledarstil kommit att inspirera makthavare inom politiken (Rothstein, Garsten, Svallfors 2015,Öhberg 2011) såväl som organ inom offentlig sektor (Lindgren 2014, Stillhoff Sörensen 2013). Det räcker med andra ord inte att endast utveckla kunskaper om hur man förhindrar mobbning på lokal och individuell nivå, utan det krävs en god förståelse för de strukturella förutsättningarna som kan driva fram mobbning. Partiet bör vid sidan om detta också utveckla en kompetensgrupp som specialiserar sig för att löpande bistå de lokala avdelningarna med kunskaper på området. Med andra ord: Utveckla kunskap och förståelse för mobbningens strukturella referensramar.


Avslutande ord

Vi tror att det är viktigt att en utredning om partiets interndemokratiska brister kommuniceras öppet till medlemmarna. Vi föreslår att den också kan ske i samspel med medlemmar på kommunikationsarenor som tex Grön omstart, mpmedlem.se eller de internkommunikativa plattformar som Mp:s ledning ännu inte fått till stånd. Att kommunicera ett sådant arbete i den lilla pappersskrift som skickas ut till medlemmar några gånger om året är för lite. Det är enligt vår mening viktigt att gå på djupet i analysen här och att det tydliggörs vad som gått fel kulturellt och strukturellt när det gäller interndemokratin. Jämförelser bör också göras med andra partier då Mp naturligtvis påverkas av sitt deltagande i sin egen samtid (och inte minst i regeringen).Vi menar att det interndemokratiska arbetet i dagens och morgondagens partier är mycket avgörande för politikernas trovärdighet men också för medborgarnas tilltro till samhället i stort, då beslut och samhällsinformation i stora delar förmedlas av just politiker. I en komplex samhällsordning är det viktigt att vi mer förstår förutsättningarna och motsättningarna mellan karriär och ideologisk ambition, mellan teknik, makt och samspel, mellan policyprofessionalitet och demokrati. Här måste diskussionen om demokratin sättas i centrum. Vi måste diskutera hur demokrati ska värnas och vilka former av demokrati vi vill utveckla.


Detta är ett arbete som måste ske både på kort och lång sikt. I våra ögon har partiet en mycket stor utmaning framför sig för att kunna bli och förverkliga en väl fungerande interndemokratisk organisation. Låt det arbetet börja nu.

//Mattias Kauttmann





Källor:

Dahl, S (2011) Efter folkrörelsepartiet Om aktivism och politiska kursomläggningar i tre svenska riksdagspartier, Stockholm Universitet

Dagens Arena, (2011) Efter folkrörelsen eliten, http://www.dagensarena.se/innehall/efter-folkrorelsen-eliten/

Garsten, C, Rothstein, B, Svallfors, S (2015) Makt utan mandat : de policyprofessionella i svensk politik

Lindgren, L (2014) Nya utvärderingsmonstret : om kvalitetsmätning i den offentliga sektorn

Stilhoff Sörensen, (2013) Den tysta revolutionen, SR, 8 oktober 2013, http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=5668583

Svt, Almedalen, (2016), Var förs den politiska debatten idag, 3 Juli 2016,http://www.svtplay.se/klipp/9419466/var-fors-den-politiska-debatten-i-dag

Öhberg, P (2011) Politiker med karriärambitioner – en omöjlig självklarhet, En studie om karriärambitionernas betydelse i den representativa demokratin, göteborgs Univsersitet







Klimatförändringen, vår tids största utmaning

Grön omstartPosted by Mattias Fri, October 28, 2016 17:52:30

Roger Bydler:
Såväl politiker som forskare uttalar ofta det rubriken säger, klimatförändringen är vår tids största utmaning. Varför händer då fortfarande så litet?

Sambanden mellan utsläpp av koldioxid och uppvärmning av atmosfären har vi vetat ända sedan slutet av 1800-talet. Det var dessutom en svensk, Svante Arrhenius, som först beskrev växthuseffekten, dvs koldioxidens förmåga att stänga inne värmestrålning (1). Det är svårt att peka på någon enskild orsak till att inte mer kraftfulla, samlade åtgärder sätts in. Sannolikt är sambandet orsak och verkan för komplext för att detta ska vara möjligt. En ytterligare orsak är nog att det inte går att tydligt peka ut vem eller vilka som har orsakat och har ansvaret för den situation vi har idag. Vilka länder som historiskt har orsakat de största utsläppen kan vi visa, men eftersom utsläppsvolymerna idag uppvisar andra mönster uppstår diskussioner om det är de länder som historiskt har orsakat störst utsläpp eller om det är dagens utsläpp som ska avgöra vem som ska gå i bräschen för att minska utsläppen. Dock kan vi konstatera att något har hänt i år. På en internationellt sett mycket kort tid har Parisavtalet ratificerats av så många länder att det kan träda i kraft. Det skulle vi kunna tolka som att situationen nu är så allvarlig att världens politiska ledare ser det som nödvändigt att samlas omkring en gemensam politik för att minska utsläppen av växthusgaser till en hållbar nivå. För allvarligt är det.

Hur ser då klimatutmaningen ut idag? Sett i ett globalt perspektiv har ett antal kritiska gränser nåtts. Koldioxidkoncentrationen i atmosfären har permanent överskridit 400 ppm, en nivå som forskare anser vara en kritisk nivå. Oroande är dessutom att mängden metan som släpps ut ökar kraftigt, bl.a. som en effekt av utvinning av gas i USA via fracking. Metan har en betydligt starkare växthuseffekt än koldioxid även om den bryts ner på mycket kortare tid. Över 60 % av alla fossila utsläpp har skett under de senaste 25 åren och enligt vad vetenskapen visar är det ett tidsspann på i storleksordningen 40 år mellan att utsläpp sker och klimateffekterna fullt ut syns. Utsläppsvolymerna har ökat det senaste decenniet och uppgår nu till mer än 3 ppm CO2 per år. Vilket innebär att vi med denna utsläppsnivå kommer att ha nått 450 ppm CO2 redan om 15-20 år. 450 ppm är den nivå som anses vara gränsen för att vi ska klara maximalt 2 graders uppvärmning relativt förindustriell tid.(2)

En annan gräns vi anses ha passerat är 1 grads global uppvärmning jämfört med förindustriell tid. Under den nu avklingande El Nino-perioden har temperaturer på uppåt 1.5 grader i global uppvärmning uppmätts. Utvecklingen under det senaste året har varit klart alarmerande och efter ett rekordvarmt 2015 talar allt för att 2016 blir ett nytt rekordvarmt år. I praktiken är det nog redan för sent att klara max 1.5 graders global uppvärmning med de utsläppsnivåer vi ser idag. Frågan är i detta sammanhang om vi är på väg att uppnå ”tipping points”, dvs då konsekvenserna av den globala uppvärmningen leder till självgenererande förändringar och utsläpp(3).

Hur är då läget för oss i Sverige? Om vi utgår från de utsläpp vi orsakar genom vår konsumtion oavsett om produktionen sker i Sverige eller andra länder, så ligger utsläppsnivån totalt sett 2013 på samma nivå som den gjorde 1993. Utsläppen per innevånare är mellan 10 och 11 ton CO2e per år. Däremot har en kraftig förskjutning skett till att produktionen av våra konsumtionsvaror inte längre sker i Sverige. Andelen utsläpp som sker i andra länder och som orsakas av vår konsumtion har ökat med 50 % under de senaste 20 åren. Vi har alltså i ökande grad ”exporterat” våra utsläpp. För att vi i Sverige ska begränsa vår utsläppsnivå till vad som enligt forskarna krävs för att klara max 2 graders uppvärmning behöver vi komma ner till under 2 ton CO2e per innevånare och år.(4) En stor utmaning.

Vi ser att tiden som vi har på oss att vidta åtgärder för att minska utsläppen är mycket kort, samtidigt som de åtgärder som måste vidtas kommer att bli mycket omfattande. Vår uppgift i Sverige är alltså att från nuvarande drygt 10 ton CO2e per person och år som vi idag orsakar, minska våra utsläpp till under 2 ton per person och år.

Vilken utgångspunkt ska vi då ha när vi analyserar vad vi ska göra för att minska utsläppen till en nivå som långsiktigt säkrar att den globala uppvärmningen avstannar och helst byts till minskande temperatur? För att identifiera de åtgärder som krävs är det då lämpligt att använda den etablerade hållbarhetsdefinitionen, dvs att ett socialt hållbart samhälle är målet, ekologisk hållbarhet är ett villkor och ekonomin är ett medel för social och ekologisk hållbarhet. Det innebär att de insatser och de förändringar som görs ska ta hänsyn till att negativa konsekvenser för oss människor liksom för djur och natur inte uppstår. En minskning av växthusgasutsläppen får inte leda till att vi äventyrar våra barn och barnbarns livsmiljö, eller att inte tillräcklig hänsyn tas det ekologiska systemet. Redan idag ser vi tecken på att störningar uppstår i samspelet människa, natur och djurliv. Vi har börjat tala om en ny tidsepok, antropocen, där människan är den dominerande på jorden genom sin påverkan på jordens klimat och ekosystem. Hur känsliga och starka sambanden är mellan djur, natur och vår mänskliga påverkan finns det många exempel på. Ett exempel är att mer än 48 procent av de pollinerande insekterna, främst bin och fjärilar, hotas av utrotning. Hoten är bland annat bekämpningsmedel och de jordbruksmetoder vi använder. Samtidigt är 75 procent av matgrödorna helt eller delvis beroende av att dessa insekter sköter pollinationen(5).

Med detta synsätt på hållbarhet ska vårt ekonomiska system bidra till en sådan nödvändig omställning. De senaste åren har en hel del rapporter och litteratur kommit ut som beskriver hur det nuvarande ekonomiska systemet har bidragit och bidrar till det nuvarande ”fossilsamhället” och konsekvenserna av detta i form av en accelererande global uppvärmning(6). Vårt fokus på ekonomisk tillväxt genom mått som BNP, måste alltså ändras så att vi i stället både har synsättet och tillämpningen att ekonomi- och finanssystem ska vara stödjande krafter.

Hur kommer då konsumtionsmönster och levnadsbetingelser att vara i ett Sverige när utsläppen av växthusgaser har minskat till under 2 ton per person och år? Svaret har vi nog inte ännu, med det ekonomiska systemet måste utformas så att en sådan omställning inte riskerar grundläggande välfärdsfunktioner och att inte grupper av människor blir särskilt hårt drabbade. En grundläggande fråga är då vad som är konsumtionsdrivande inom det nuvarande ekonomiska systemet? Här finns det naturligtvis olika åsikter, både av ideologisk och mer känslomässig natur. Vi kan dock konstatera att utsläppen av växthusgaser är mycket ojämlikt fördelade. De rikaste 10 procenten av jordens befolkning står idag för i storleksordningen 45% av utsläppen av växthusgaser. Dessa 10% finns på alla kontinenter, även om merparten lever i Europa och USA – ungefär en tredjedel finns i utvecklingsländer. Det innebär att det i första hand är livsstilen hos dessa 10% som måste förändras om vi ska kunna ställa om till ett hållbart samhälle (7). De fattigaste 50% står för bara omkring 10% av de totala livsstilsbaserade konsumtionsutsläppen. Drastiskt utryckt så innebär detta att även om de 90% - motsvarande idag c:a 6.3 miljarder människor - med mindre inkomster relativt sett, helt skulle sluta att konsumera och därmed inte orsaka några utsläpp av koldioxid (i praktiken alltså dö ut), så skulle ändå nästan 50% av utsläppen bestå(8). För att minska utsläppen till en hållbar nivå krävs alltså mycket stora beteendeförändringar hos de rikaste 10 procenten. Tyvärr finns det inget som tyder på att sådana är på gång.

Forskare menar dessutom att ojämlikheten i sig är konsumtionsdrivande. Standard och status är till sin natur relativ och innefattar därför jämförelser. ”I jämförelse med de rika och berömda förefaller vi andra vara sekunda och underlägsna, och ju större skillnaden är, desto mer iögonfallande och viktiga kommer de att verka. Då ojämlikheten ökar takten i statustävlan måste vi kämpa hårdare för att hänga med.” (9) Eftersom ojämlikheten har ökat mycket starkt sedan 1980-talet, även i Sverige, så innebär alltså detta att fördelningsfrågorna kommer att vara centrala om vi ska klara omställningen till ett hållbart samhälle(10). Kopplat till fördelnings- och maktfrågorna är jämställdhet. Det är i huvudsak män som har orsakat den globala uppvärmningen, medan det är kvinnor som mest drabbas och är speciellt utsatta när klimatförändringens konsekvenser slår till. Samtidigt ser vi att kvinnor även är de som i många fall har tagit initiativ till och genomfört förändringar som lett till. ”FN har visat att kvinnors och barns utsatthet vid klimatkatastrofer är 14 gånger större än mäns och av världens mest fattiga (1.4 miljarder) är 66 procent kvinnor som lever i de länder som drabbas hårdast av klimatförändringarna.”(11)

Det jag vill lyfta fram är alltså att klimatutmaningen kräver att vi inte begränsar de behov av insatser som krävs till att ersätta dagens utnyttjande av fossila energimedel med förnybara energislag. Vi behöver se utmaning, liksom möjligheterna, ur ett brett hållbarhetsperspektiv.

Ett synsätt som behöver genomsyra våra politiska processer, få genomslag i näringslivet och ge människor motivation och övertygelse att vi kan genomföra de förändringar som krävs. Det innebär inte att det behöver beskrivas som något som är lätt och enkelt att genomföra. Sannolikt kommer omställningen att kräva en hel del uppoffringar och även drabba vissa kategorier människor mer än andra. Men grunden måste vara att förändringsprocessen är och uppfattas som rättvis och genomförbar.

Roger Bydler

fotnoter hittas inom kort på tankesmedjan Grönomstart





Vad är tillväxt - vad är bättre liv ?

Grön omstartPosted by Mattias Fri, October 14, 2016 08:40:42

Birger Schlaug:

Ekonomisk tillväxt har gett oss välfärd och välstånd. Utan ekonomisk tillväxt hade vi inte varit där vi är idag. Det är därför förståeligt att så många, så envetet och så gärna ser ekonomisk tillväxt som ett grundfundament för vår utveckling.

Det är vanligt att ekonomer och politiker hävdar att tillväxten är en förutsättning för det som de flesta av oss sätter värde på – en god standard, trygghet och välstånd. Och så hänvisar man till våra föräldrar och morföräldrars marsch ut ur fattigdom, hur vi fått moderna bostäder med rinnande varmt vatten och wc, mat på bordet och möjlighet för de flesta familjer att köpa bil och kanske till och med en sommarstuga.

Men man kan förstås vända på det. Det är människors behov och vilja att förbättra sina och sina medmänniskors liv som drivit fram uppfinningar, verksamheter och regelverk som lett till ekonomisk tillväxt. Vi har fått bättre bostäder, vi slipper hungra, vi har fått bekvämare liv därför att vi har strävat dithän. Och den strävan har lett till ekonomisk tillväxt.

Vad som är hönan och ägget – är det tillväxten som gett oss det goda livet, eller är det stävan efter det goda livet som lett till tillväxt – är inte ointressant. Den kan förvisso ses som en filosofisk fråga, men jag ser den också som en reellt praktiskt fråga. Är ekonomisk tillväxt en förutsättning för utveckling? Eller är det något som är en förutsättning i vissa skeden av det vi upplever som utveckling i den värld som vi organiserat på det sätt vi de facto har gjort? Har vi idag andra behov än de som ekonomisk tillväxt kan medföra? Är det till och med så att ekonomisk tillväxt i ett visst utvecklingsskede tenderar till att bli oekonomisk – rent av destruktiv för både människa och miljö?

Jag menar att vi måste förhålla oss mer vetenskapligt till begreppet tillväxt. Vi får inte utgå från att ständig ekonomisk tillväxt är den enda vägen till fungerande samhällen, goda liv och fortsatt utveckling. I den naturvetenskapliga världen ingår ständigt ifrågasättande av den kunskap som man sitter inne med. Själva kärnan i vetenskap är ifrågasättande. Det är i fundamentalistisk religion man inte ifrågasätter. Tron på ekonomisk tillväxt är mer av religion än av vetenskap.

Ekonomisk tillväxt är ett omsättningsmått. Det betecknar en årlig ökning av vår samlade produktion av varor och tjänster.

Redan här skär det sig med mångas missuppfattning om vad tillväxt står för. Jag har mött mängder med människor – inte minst retoriskt sinnade politiker - som hävdat att ”utan tillväxt blir vi fattigare” eller ”utan tillväxt stannar utvecklingen”.

Är tillväxtvännen riktigt retoriskt uppjagad så kan det hetta till med utrop som ”vi hamnar i grottorna”.

Men riktigt så enkelt är det inte. I ordet ”fattig” ligger värderingar – det kan i den ekonomistiska världen ibland kokas ner till att vara mindre rik än någon annan – vi älskar ju att jämföra oss med andra. Det är en del av det sociala spelet.

Ibland kan vi vara fattiga fast vi är materiellt rika, hög hastighet genom livet kan upplevas som att leva ett fattigt liv. Vi kan vara socialt, kulturellt och, om ni så vill, andligt fattiga trots ett liv i materiell rikedom.

Utan tillväxt stannar utvecklingen, hävdas det således ofta. I realiteten innebär den tanken att utan snabbare och bredare ström genom samhället av varor och tjänster, så stannar utvecklingen. Jag anser att en sådan ståndpunkt gränsar till det djupt antiintellektuella.

I åtskilliga materiellt fattiga länder kan det naturligtvis beskrivas på det enkla sättet - utan tillväxt stannar utvecklingen - precis som det kunnat göras i vårt land under många decennier. Men vad som är utveckling – i dess goda betydelse - i ett redan materiellt rikt land kan onekligen diskuteras. Och bör diskuteras. Är det utveckling att konsumera fler alltmer kortlivade varor? Är det utveckling att pendla längre och längre avstånd? Är det utveckling att få mindre tid i vardagen för sina barn? Är det utveckling att ha som målsättning att skapa jobb? Är det utveckling att föra över allt mer av vår vardag till sådant som räknas in i BNP? Vad betyder det till slut för människan?

Vi måste fundera mer över vad en människa är, vad livet är, vad ett gott liv är. Lägg till det problemen med hur det vi kallar ekonomi tär på jordens resurser, hur de planetära processerna skadas, hur jakten på ekonomisk tillväxt drivs genom skuldsättning.

Att tala om tillväxt är problematiskt. För det är inte säkert att alla har klart för sig på vilka matematiska grunder begreppet ekonomisk tillväxt vilar. ”Det är klart vi ska ha tillväxt”, är en vanlig reaktion från ryggmärgen. För de flesta är tillväxt i vardagslivet nämligen en fråga om att något växer på ett fysiskt eller kanske linjärt sätt. Barnet växer. Tomatplantorna växer. Men hade barnet växt enligt principerna för ekonomisk tillväxt – det vill säga exponentiellt - då hade vi varit starkt oroade. Och hade tomatplantan växt enligt samma princip hade växthuset sprängts innan sommaren var över.

Vad finns det då för grundvarianter av tillväxt? Jo, man brukar tala om fysisk (biologisk) tillväxt, linjär tillväxt och exponentiell tillväxt. Det är den sistnämnda som utgör modell för hur vi beräknar ekonomisk tillväxt. Vad skiljer då dessa varianter åt?

Fysiskt, eller biologiskt, tillväxt innebär att växa på det sätt som människor, djur och växter gör. Vi växer fort under den första delen av våra liv, sedan saktar vi ner och vid dryga 20 år så stannar människans fysiska tillväxt. Men bara den fysiska. Ur ett annat perspektiv växer vi betydligt längre då vi utvecklas socialt, kulturellt och intellektuellt.

Det linjära sättet att växa kan innebära att till exempel produktionen av pappersmassa ökar med 2000 ton per år. Sker detta i tio år så är det en reell ökning, men i nyhetsflödet kommer det troligen beskrivas som att tillväxten minskar eftersom den procentuella ökningstakten är mindre i slutet av tidsperioden än i början.

Exponentiell tillväxt innebär att om ekonomin växer med 3 % per år så har tillväxten efter tio år inte varit 30 % utan närmare 34 %, eftersom nästa års tillväxt är lite större än året före. Den reella volymen i tillväxten blir alltså större och större för varje år som går. Vilket kanske kan uppfattas som harmlöst för den som inte älskar matematik. Gör man det så blir man bekymrad. Av rena överlevnadsinstinkter.

När ekonomijournalisterna jublar över att vi har 4 procents tillväxt så kan det låta fullt rimligt. I många länder är det också fullt rimligt. Materiellt fattiga länder behöver tillväxt. Det måste sägas gång på gång. Och det kommer att få konsekvenser för oss som lever i den rika delen av världen. Vi måste nämligen släppa vår fastnaglade uppfattning om att ju mer överflöd vi har på bordet, ju fler smulor ramlar ner till de fattiga. Vi måste skapa ekologiskt utrymme för de som lever i materiell fattigdom. Och det räcker inte med teknisk utveckling – den hinner inte med det faktum att jordens befolkning växer. Var och en av oss får allt mindre ekologiskt utrymme när vi skall dela det totala utrymmet med fler. Lägg till det att den konsumtionsstarka medelklassen ökar. Tekniken hänger inte med, vilket bland annat visar sig i att dagen då vi lever på jordens kapital, istället för på dess ränta, år efter år flyttas bakåt.

När ekonomijournalisten jublar över att vi har 4 procents tillväxt - för att inte tala om hur stolt finansministern är - ska man veta att 4 procents tillväxt i sin förlängning innebär en fördubblad ekonomisk volym på 18 år. En fyrdubblad på 36 år. En åttadubblad på 54 år. Efter 90 år är den 32 gånger större, efter 108 år 1024 gånger större och efter 504 år 268 435 456 gånger större.

Det är detta som utgör exponentiell tillväxt. Det är detta som den ekonomiska tillväxtens vänner på fullt allvar anser är önskvärt, nödvändigt och möjligt.

Om de slår upp Nationalencyklopedin så kommer de att finna följande text: ”Ekonomisk tillväxt enligt ett konstant procenttal leder till exponentiell tillväxt med i längden orimliga följder.”

Tillväxt är ett bekymmersamt begrepp eftersom dess innebörd kan tolkas på så många olika sätt. Vi vill ha tillväxt av mycket som är gott. Många menar att vindkraft, solkraft, elbilar och ekologisk odling är sådant som skall växa. Man säger sig vilja ha tillväxt inom dessa områden. Man talar om ”grön tillväxt”. Och ger gärna intryck av att denna ”gröna tillväxt” med automatik också leder till ekonomisk tillväxt.

Men så är det naturligtvis inte. Ekonomisk tillväxt innebär ju att värdet av färdiga varor och tjänster är högre än förra året, att den ekonomiska volymen är större. Att det som råkar vara grönt växer innebär ju i praktiken att något av det dåliga ersätts med något mindre dåligt inom den rådande ekonomiska volymen.

När vind- och solkraft växer på oljans bekostnad är det inte detsamma som att ekonomin växer. Att elbilar blir fler på bensinbilarnas bekostnad leder inte automatiskt till större volym på den totala ekonomin. Att ekologisk odling breder ut sig på det konventionella jordbrukets bekostnad betyder bara exakt vad just det innebär - nämligen att fler, som tidigare odlat med kemikalier och handelsgödsel, nu börjat odla ekologisk.

Det är nästan lika fånigt att säga ”grön tillväxt” är det samma som ekonomisk tillväxt som att säga att svartmålade vitvaror, istället för vitmålade, innebär att ekonomin blir större.

För att ekonomisk tillväxt skall uppstå måste alltså ekonomins volym vara större än året innan. Och året därpå ytterligare större. Konsumtionen måste hela tiden öka. Flödet i ekonomin måste bli snabbare och bredare.

BNP är kan således ses som måttet på penningekonomisk aktivitet i ett land och ger ett officiellt värde på färdiga varor och tjänster som strömmat genom landet. De kan ha brukats, förbrukats eller missbrukats. Skit samma.

Retoriskt utsmyckat kan man uttrycka det så här: Det är omsättningen på antalet toppar och filsingar som räknas, ju kortare livslängd ju bättre. För i den ekonomistiska logiken handlar inte värden i första hand om reella varaktiga värden, utan mer om flödet av varor och tjänster genom samhället. Köp slit och släng hette det förr i tiden – det fanns till och med en air av modernitet över den parollen. Idag är receptet ”köp och släng gärna fortast möjligt”.

Cirkulär ekonomi då? Ja, det är bra. Återvinning, återbruk, hyrprinciper snarare än köpprinciper. Men tillväxt av den cirkulär ekonomin innebär inte detsamma som ekonomisk tillväxt. Det innebär bara att delar av den befintliga BNP:n innehåll skall bytas ut mot något mindre skadligt. Vi kan likställa årets BNP med en tunna fylld med vatten – det grumliga vatten som finns där skall bytas ut mot något mindre grumligt, men det leder inte till att tunnan växer.

Många hävdar att tillväxten alltmer sker inom tjänstesektorn och att vi därmed skulle komma ur sambandet mellan ökade penningekonomiska volymer och negativ miljö- och klimatpåverkan. Man tittar på statistiken och pekar på att tjänstesektorn växer. Jippi! Men vad som döljs inom denna är bland annat växande antal transporter, allt längre resor, allt mer reklam för snabb varuomsättning, längre resor… Cykelreparationer och mysiga caféer där man kan sitta och filosofera utgör delar av promillen.

Det väsentlig för en grön politik kan inte vara att försvara det tankegods som ekonomisk tillväxt bygger på. Som gröna borde vi ställa frågan: Vad är bättre liv? Inte ställa frågan: Hur får vi tillväxt?

Bättre liv och ekonomisk tillväxt går hand i hand under visa skeden av samhällsutvecklingen. Men när vi kommit en bit i utvecklingen når vi en balanspunkt när jakten på ekonomisk tillväxt blir destruktiv. Det är då det gäller att hitta system och strukturer som tar oss ur dess beroende av ekonomisk tillväxt.

Vi borde alla ha sett det för längre sedan – vi gröna såg det redan den dag vi bildade Miljöpartiet. Vi insåg att ju mer vi blir fångar i ett system som bygger på ekonomisk tillväxt ju mer blir vi slavar under systemet. Det är väl också därför en Miljöpartikongress krävt en utredning som analyserar hur vi skall komma ur beroendet, hur vi skall skapa en ekonomi som kan fungera utan tillväxt.

Det är svårt, det skall erkännas, det blir besvärligt, det skall erkännas. Det är väl därför att det är så svårt och besvärligt – och kräver så mycket omtänkande – som partiledningen, nu när den ingår i en socialdemokratiskt ledd regering, försöker begrava idén. Och gömmer sig bakom förslaget att man skall utreda andra sätt attmätavälstånd. Men det är ju inte det som är det avgörande. Det avgörande är ju att vi fastnat i system och strukturer som gjort oss beroende av just ekonomisk tillväxt oavsett om det ger välstånd, välfärd och livskvalitet eller inte…

Jag har försökt beskriva min syn på ekonomisk tillväxt och partiets utmaningar utan att krångla till det genom att inte använda mig av de begrepp som vanligen används i en mer akademisk framställning: ekomodernismen, ekologisk postmodernism och ekologisk pre-modernism. De är viktiga begrepp för att förstå de mer filosofiska grundrena för sättet att tänka. Jag har valt att inte heller köra med namedropping – allt från Peter Kropotkin till Tim Jackson - för att betona att jag långt ifrån är ensam om den världsbild jag har. Det kanske är ett misstag, men det må i så fall vara mig förlåtet.

Hur som helst: i varje tidevarv måste vi ställa oss frågan: vad är bättre liv. I varje tidevarv kommer vi att få olika svar. Nu har vi kommit så långt i samhällsevolutionen att de svar som var högst rimliga i tidigare skede inte längre duger. I det ligger ett grönt partis uppdrag. Att smita ur det är inte bara fegt. Det riskerar att göra partiet utbytbart. Det förnekar det som var det kanske viktigaste uppdrag vi tog på oss när vi bildade partiet. Att utmana de system, strukturer och normer som vänstern och högern gemensamt kommit att värna av ideologiska, nostalgiska och prestigefyllda skäl.

Birger Schlaug