Tankesmedjan

Tankesmedjan

Annika Lillemets - Företagande i en solidarisk ekonomi

Grön omstartPosted by Anders Fri, December 16, 2016 18:48:28

Annika Lillemets:
Skenande klimatförändringar, sociala orättvisor och ett ekonomiskt system som skapar och driver på kriserna: problemen är överväldigande. Maktkoncentrationen ökar och demokratin backar. Fler än hälften av världens 100 största ekonomier är inte stater utan företag, vars framfart ofta orsakar stor skada.

Istället för att driva på ytterligare maktkoncentration genom att exempelvis tanklöst tvinga in oss i miljö- och människofientliga ”frihandels”-avtal behöver regeringar och folkvalda församlingar på alla nivåer tänka om och börja främja en solidarisk ekonomi. Små och lokala företag måste börja omhuldas inte bara i ord utan i handling. Det är ingen naturlag att alltfler av dem slås ut av megakoncerner. Med politiska beslut och praktisk handling kan nuvarande ordning ändras. Mycket pågår redan.

I flera europeiska länder är solidarisk ekonomi på väg att bli ett etablerat begrepp. I en solidarisk ekonomi drivs företag med ett vidare syfte än vinstmaximering. Det finns redan många lönsamma företag som verkar utifrån ekologiska och sociala drivkrafter. I Österrike grundades 2011 nätverket Economy for the Common Good. Det har spritts till flera länder, däribland Sverige. Företagen som deltar redogör för sådant som medarbetarinflytande, miljöpåverkan, jämställdhet och hänsyn till kommande generationer och lokalbefolkning i sina balansräkningar. Tillsammans utvärderar de systematiskt sina verksamheter och hjälps åt att förbättra sina resultat. Även ekonomiskt stödföretag emellan förekommer och uppmuntras. En viktig aspekt är att inte bara ägarna utan alla som berörs av företagets verksamhet, som medarbetare, kunder och ortsbefolkning, ska ha ett reellt inflytande. Kommuner och regioner i flera länder har anslutit sig eller överväger att göra det. I USA finns sedan 2010 en särskild bolagsform i samma anda, Benefit Corporation, som förutom ekonomisk vinst syftar till att generera sociala och ekologiska mervärden. Diskussioner pågår i flera amerikanska städer och stater om att gynna dessa företag i offentlig upphandling och att ge dem skattelättnader.

Det tyska oberoende forskningsinstitutet IÖW (Institut für ökologische Wirtschaftsforschung) som ägnar sig åt att studera ekologisk ekonomi, undersöker vad som driver små och medelstora företag. En pilotstudie visar att många av dem inte ser ständig tillväxt som ett prioriterat, eller ens önskvärt mål. Detta är tvärtemot vad som slentrianmässigt brukar antas i den konventionella näringspolitiken. Ett sådant tillväxtneutralt företag är bryggeriet Neumarkter Lammsbräu som varit verksamt i Bayern sedan 1628. Detta familjeföretag har arbetat målmedvetet i flera decennier för att etablera ekologisk ölproduktion. Förutom att ge jobb åt 110 anställda har företaget knutit över 130 lantbruksföretag till sig, som levererar ekologiska råvaror. Miljöbelastande transporter minimeras då leverantörerna finns i regionen. Ekologisk produktion är mer arbetskrävande än konventionell och ger således fler jobb. Samarbetet gynnar alla. Bönderna har valt att leverera till Lammsbräu även under perioder då de kunnat få mer betalt om de sålt till andra, och bryggeriet i sin tur garanterar dem långsiktigt samarbete. Här ser vi nyttan av en ekonomi byggd på tillit och samarbete istället för skoningslös global konkurrens. Samarbetskraft trumfar konkurrenskraft.

I USA finns också en lagstiftning som ger skattelättnader åt företagare som säljer sitt företag till sina anställda. Detta har bidragit till att många amerikaner arbetar i mer eller mindre löntagarägda företag. Den kooperativa rörelsen arbetar med att sprida kunskap om möjligheten och därmed rädda företag från nedläggning när ägaren vill gå i pension, så de kan tas över av de anställda och drivas vidare.

Ett exempel från Sverige är Motala, där kommunen låtit göra utredningar och hållit nyskapande seminarier om hållbar ekonomi. Man har även riktat fokus på mjuka värden. Utbildningar har hållits för tjänstemän och sociala företagare om hur man kan mäta framgång i termer av välbefinnande och ekologisk hållbarhet, med inspiration av Bhutans Gross National Happiness. Detta kopplas till ett utvecklingsarbete i social ekonomi där sociala företag uppmuntras och planer finns på tätare samarbete mellan dessa och kommunen. Fortsättning följer!

Ännu ett exempel på aktiv regionalisering som motkraft till överdriven globalisering är de regionala valutor som kompletterar euron i ett 40-tal tyska regioner. Dessa bidrar till att stärka den lokala ekonomin. Detsamma gäller lokala banker, som de svenska sparbankerna. Vi behöver värna dem som finns och uppmuntra att de blir fler.

Detta är bara några smakprov på goda, fungerande verksamheter som förtjänar mycket större uppmärksamhet och spridning än de nu får. Vart och ett av de lokala företagen och stöttande kommuner och andra institutioner som verkar i riktning mot en solidarisk ekonomi må ha ett begränsat inflytande men ju fler de blir desto starkare blir förändringskraften. Genom en mångfald av kreativa och solidariska lösningar kan det nuvarande dysfunktionella globala ekonomiska systemet förändras i grunden. En solidarisk ekonomi byggs underifrån.


/Annika Lillemets









Valter Mutt - Grön President i Österrike

Grön omstartPosted by Anders Fri, December 09, 2016 19:37:41



Valter Mutt:
Danke Österreich! Eller rättare sagt ett stort tack till Österrikes kvinnor som röstade fram de grönas tidigare språkrör Alexander Van der Bellen till presidentposten. Ett iögonfallande ”gender gap” fällde avgörandet och – enligt vallokalsundersökningar

– röstade hela 62 procent av kvinnorna på Van der Bellen medan 56 procent av männen föredrog den högerpopulistiske kandidaten Norbert Hofer.

Alexander Van der Bellen - i media ofta förkortat till VDB – fick denna gång drygt 53 procent av rösterna, mot bara drygt 50 procent i det pga tekniska bristfälligheter ogiltigförklarade valet i maj. Denna tydliga, om än inte överväldigande, seger ger nu VDB en större legitimitet än vad den hårfina segern i vårens val gav honom. Vad är det då som hänt under de sju månader som förflutit sedan valet i maj då VDB faktiskt förlorade i alla regioner utom i huvudstadsregionen? Något uttömmande svar är givetvis alldeles för tidigt att ge men de första analyserna lyfter ändå ganska samstämmigt fram några saker:

1. Brexit-omröstningen och att en högerpopulist snart tillträder som president i USA. Att det ”omöjliga” gång på gång visat sig kunna inträffa bidrog denna gång till en sällan skådad mobilisering av alla krafter i Österrike som vill leva i ett land som är ”weltoffen” – öppet mot omvärlden – och inte präglas av främlingsfientlighet. Bakom VDB stod förutom de gröna även socialdemokratin och den traditionella borgerligheten och, inte minst, en lång rad organisationer i civilsamhället. Detta mobiliserade soffliggare och valdeltagandet gick upp med en dryg procent jämfört med valet i maj.

2. Masken föll. I den avslutande duellen mellan kandidaterna tappade Norbert Hofer sin mödosamt hoptrocklade statsmannamask och for ut i orimliga anklagelser mot VDB, som påstods ha haft kopplingar till Stasi mm. Den kvinnliga programledaren satt till slut bara och skakade på huvudet när Hofer eldade upp sig till otyglad aggressivitet.

3. Alexander Van der Bellen tillbringade i den här valrörelsen mer tid utanför Wien och då inte minst på landsbygden i Tyrolen där han växte upp. Och trots att han är en i grunden frihandelsvänlig ekonomiprofessor så skärpte han denna gång sin kritik av TTIP och Ceta. De gånger jag själv - i olika gröna sammanhang - träffat VDB har jag slagits av att han närmast verkar blyg och förmodligen är ett hopplöst fall för spinndoktorer och mediatränare. Just denna autenticitet tror jag spelat en viss – och kanske betydande – roll för att han blivit världens idag mest framgångsrika gröna politiker. VDB har en estnisk mor och en rysk far (efternamnet härrör från en holländsk anfader som på 1700-talet utvandrade till Ryssland). Hans föräldrar flydde från Estland när landet ockuperades av Sovjetunionen och i slutskedet av andra världskriget hamnar de i Österrike, där VDB föds 1944. Familjen lever länge som i praktiken statslösa, då Estland vid den här tidpunkten upphört som självständig nation, och Alexander Van der Bellen blir först som 14-åring österrikisk medborgare.

/Valter Mutt











Min väg till en grön omstart

Grön omstartPosted by Anders Fri, November 04, 2016 20:01:52

Joakim Löf:

Min väg till en grön omstart


Min personliga väg till tankesmedjan Grön omstart har mycket att göra med det interna motståndet i Miljöpartiet mot regeringens migrationspolitik. Jag tänkte berätta min historia om det senaste årets politiska arbete och med det visa behovet av en ny grön tankesmedja.

När jag engagerade mig i Miljöpartiet var det mycket för att arbeta med sociala frågor och välfärdsfrågor. Jag har ett stort intresse också för miljöfrågor och stadsbyggnad men tänkte att det fanns stor kompetens redan där inom partiet. Jag har arbetat i 13 år inom psykiatrisk öppenvård med utredningar och psykoterapi. Där slogs jag av den destruktiva effekten av ekonomistisk ”new public management” på möjligheten att möta patienten och följa dem tills de återfått sin självständighet. Första åren var det också lokalt i Stockholm jag engagerade mig bl.a. med att utarbeta ett psykiatriprogram. Som psykolog och psykoterapeut har jag mött många med psykiska trauma och flera med flyktingbakgrund som flytt från krig, tortyr och förföljelse.

När partiet förra hösten ingick en migrationsöverenskommelse, där gränserna stängdes helt för flyktingar utan papper och stramades åt för alla andra, reagerade jag som många med ett instinktivt ”nej!”. Jag visste genom mitt arbete som psykolog vilken psykologisk skada det innebar att vara skild från sin make, maka eller sina barn eller föräldrar i åratal. Genom mina studier i politisk filosofi såg jag hur behandlingen av papperslösa var en farlig utveckling där till synes administrativa åtgärder som gränskontroller får drastiska konsekvenser för asylrätten.

Det startades en namninsamling för en medlemsomröstning om migrationsuppgörelsen. Trots en kärngrupp av mycket engagerade miljöpartister märktes snart att många tolkade omröstningen som en misstroendeförklaring mot språkrören. Miljöpartiet är ett litet parti med många personliga band och känslan var att även om de flesta tyckte illa om uppgörelsen ville man inte vara illojal.

Nästa steg var att skriva motioner och det var mycket från samma grupp vi samlade underskrifter. Jag var aktiv i att skriva motioner om human flyktingpolitik och ett effektivt flyktingmottagande. Eftersom det viktiga var att sätta press på partiledningen snarare än ett fullskaligt uppror så var formuleringarna att partistyrelsen ska verka för att upphäva överenskommelsen snarare än lämna regeringen. Många hade nämligen förhoppningar att det redan pågick omförhandlingar. Så här i efterhand kan man se det som en chockreaktion, att man inte kunde ta in det som hänt. Jag hörde mycket om hur Gustav Fridolin och Maria Ferm varit starkt engagerade i åratal i flyktingfrågor och att de gjorde allt de kunde. Men när jag fick höra hur förhandlingarna med socialdemokraterna hade gått till började jag tvivla. Löfvens förhandlingsteam hade ställt Miljöpartiet inför ett ultimatum: lägg er eller så gör vi upp med Moderaterna och stänger gränsen helt (Maggie Strömberg, ”Vi blev som dom andra”, Atlas, s. 333). Det lät osannolikt att Socialdemokraterna med personer som Margot Wallström i toppen skulle göra det man hotade med men Miljöpartiets förhandlare gick på denna manöver.

Inför kongressen blev jag vald till ombud och fick vara med på insidan under Miljöpartiets stormiga vår. En del är sådant som ska hållas internt och jag ska bara ge en del reflektioner. Jag var inte insatt i kontakterna Mehmet Kaplan haft med AKP-företrädare från turkiska regeringen, som givetvis är oacceptabla. De mest upprörda känslorna internt handlade om Kaplan och liknande frågor och inte som jag trott om migrationspolitiken. Det går att förstå genom att partiets feministiska profil plötsligt var ifrågasatt. Språkrörsvalet blev inte heller kopplat till den övergripande strategin att gå i socialdemokraternas ledband utan mer till att lösa den akuta förtroendekrisen i personfrågorna. Gustav Fridolin omvaldes mycket på grund av brist på utmanare medan Isabella Lövin mer valdes på eget mandat för sin kompetens i miljö- och utvecklingsfrågor.

Hur gick det med våra motioner? Debatten var berörande och bestod av person på person som två timmar gick upp och kritiserade regeringens migrationspolitik, från brinnande grön ungdomsengagerade till veteraner i partiet med en stark radikal ådra. De röstades igenom nästan enhälligt. En motion om flyktingamnesti däremot mildrades i kommittéarbetet och mediabilden blev att ”partiledningen vann”. Min känsla under kongressen var att många inte såg något alternativ till den partiledningen som styrde och att folk hade missriktade förhoppningar om migrationspolitiken. Jag såg journalisten på Sveriges Radio Tomas Ramberg på kongressen och när jag följt honom på podden ”Det politiska spelet” och på Studio Ett så har han varit tydlig med att hans bedömning är att regeringen inte kommer att röra migrationspolitiken innan valet. Den bedömningen bygger förmodligen på kontakter med inre kretsar i regeringen. De få eftergifter Miljöpartiet har fått igenom, om lagliga vägar till asyl och åtgärder kring personer som hamnar i ”limbo” för att de inte kan avvisas till sitt hemland, har hamnat i utredningar och skjutits fram. De lär knappast förverkligas. Till skillnad från åtstramningarna som skett snabbt och mot 22 remissinstansers vilja.

Idag har Miljöpartiet ett halverat väljarstöd och det pågår en medlemsflykt. En grön omstart för mig handlar om att återfå en samling kring det jag såg i talarstolen på kongressen: det brinnande gröna hjärtat, solidariskt med utsatta världen över. Regeringsmedverkan har välsignats av en rapport från tankesmedjan Cogito och beskrivits av journalisten Maggie Strömberg i boken ”Vi blev som de andra” som en slags dogm i partiledningen (Ibid., s. 328f). Kampen om den gröna rörelsens själ kräver nu ett kraftfullt idéarbete som sker oberoende av partiledningen. Det är därför Anders Strand och Mattias Kauttmann startat en ny grön tankesmedja. Tankens frihet kräver frihet också i hur man organiserar sig.

Under sommaren har jag läst Samar Yazbeks skakande dokumentärroman från det syriska inbördeskriget. Hennes fokus är hur den gryende demokratiska rörelsen i Syrien undergrävs och bryts ner under den kombinerade vikten av Assads säkerhetstjänsts mördande och militära angrepp, omvärldens försenade och otillräckliga hjälp och islamisternas allt växande styrka med utländskt stöd. Boken påminner om George Orwells ”Farväl till Katalonien”, en berättelse om en annan demokratisk revolution som kvävdes. Omvärldens distansering och likgiltighet, i det svenska fallet fokuset på egna budgetbekymmer och opinionssiffror, förklarar Yazbek så här (”Resa in i tomheten”, Ordfront, s. 257f):

”Det finns ingen likhet att läsa om hur bensinfatsbomber och andra bomber faller tio dagar i sträck i Saraqib, staden där jag bodde, och att leva mitt bland explosionerna. Sedan ett år tillbaka har Saraqib bombats dagligen med bombtunnor och klusterbomber. Att se liken staplade under bråten är inte detsamma som att röra vid dem. Doften av jord efter klusterbombernas nedslag når dig inte från de foton och videofilmer som aktivisterna lägger ut, de som fortfarande är vid liv och kan dokumentera. Lukten av brandrök, de skräckslagna mödrarnas ögon, den susande tillfälliga tystnaden efter varje explosion. Bilderna och filmerna sätter oss i omedelbar förbindelse med det som sker, men de bidrar inte till annat än att öka vansinnet, för de skapar en falsk förståelse som tränger in mellan det verkliga och det imaginära, det absurda och logiska, döden och livet. […]

Världen tittar på. Ja, det gör den. Förstorar upp en förljugen bild av kriget mellan Assad och Islamiska staten, broderar ut den, utvecklar den till monstruösa proportioner för att döva sina frånvarande samveten.

Detta är inget nytt i mänsklighetens historia. Det har hänt så många gånger tidigare, men nu sker det öppet och direkt inför våra ögon och passiva händer. Mängden brutala bilder skapar monster av likgiltighet. Den globala medieindustrin får oss att glömma offren genom att erbjuda död och brutalitet av sådan omfattning att det blir till en vana, något man konsumerar och sedan kastar bort som vilken använd vara som helst.”

Hyperlänk (understruket):
http://expo.se/2016/samar-yazbek-att-stanga-gransen-ar-en-form-av-valdshandling_7054.html

Joakim Löf





Vem behöver egentligen Miljöpartiet ?

Grön omstartPosted by Anders Fri, October 21, 2016 11:44:47

Vem behöver egentligen Miljöpartiet?

Ja, den frågan ställer sig Ivar Arpi på Svenska Dagbladet efter den senaste partiledardebatten. Han fortsätter att beskriva Miljöpartiet efter valet 2002 då Maria Wetterstrand och Peter Eriksson förhandlade med båda sidor. MP stod för en tredje väg. En helt egen kraft. Och alla upplevde att de behövde Miljöpartiet.

Idag 2016 är verkligheten en annan: Miljöpartiet genomför i regeringsställning en politik tillsammans med Socialdemokraterna som i många avseenden står långt ifrån det egna partiprogrammet där naturens ramar sätter begränsningar för människans ekonomiska och sociala aktiviteter. Miljöpartiet agerar inte som den gröna rörelsen har skäl att förvänta sig och följaktligen så är opinionsstödet historiskt lågt.

Faktiskt är det så att det mer än någonsin behövs ett grönt parti som faktiskt agerar och genomför politik som utvecklar samhället, livet, världen på ett socialt, ekologiskt och ekonomiskt hållbart sätt. Miljöpartiet kan via respekt, samarbete och dialog underlätta för att samhället och vi medborgare lär oss mer om naturens komplexitet där vi människor ingår och otvivelaktigt också står under påverkan.

I världen globalt, i Europa och i Sverige kan vi se hur polariseringens krafter driver fram människans egocentriska tendenser. När inriktningen på det egna egot är stark tappar vi omdömet. Vi hör inte längre signalerna som säger att vi är på fel väg. Motgångarna hopar sig. Media översvämmas idag av rubriker om hot av alla de slag som skapar en räcka av olika rädslor. Det är lättare att göra om man avhumaniserar människor och placerar människor i olika grupperingar av olika slag - skapar ett vi mot dem. Man skapar konkurrens mellan nationer, grupper, individer om resurser av olika slag – kan vara landområden, arbetstillfällen, pensioner, sjukvård, livsmedel, vatten, energi etc.

I systemteori analyserar man helheter och hur de fungerar och samarbetar tillsammans. Som det är nu så hanterar vi de ekologiska kriserna och samhällsproblemen isolerat från varandra. Systemteori ger oss möjligheten att få förståelse för hur alla områden hänger ihop och påverkar varandra. Vi behöver börja förstå vår verklighet i termer av helheter, system, relationer, funktioner, sammanhang och mönster. På vilken systemnivå finns problemen, hur hänger de ihop och påverkar varandra? Men det räcker inte med det. Vi behöver också formulera positiva mål och visioner för det samhälle vi vill uppnå.

Miljöfrågor är inte enskilda frågor, de berör hela vårt sätt att leva, vårt sätt att organisera samhället, hur vi tillverkar och konsumerar. Det räcker inte längre med att källsortera, vilket är bra i sig, utan konsumtionssamhället behöver ersättas för att vi ska kunna leva inom naturens ramar. Forskning visar att information som inte stämmer överens med en människas världsbild och grundläggande värderingar helt enkelt kan förnekas, så är det troligtvis för många när det gäller klimathot och de ekologiska problemen. Ett annat problem är att det är svårt att föreställa sig ett samhälle som ser helt annorlunda ut. Vi är fast i vår bild av verkligheten, tänker ”innanför boxen”. Människorna i jordbrukssamhället hade svårt att föreställa sig industrisamhället. Lika svårt har vi att föreställa oss ett samhälle utan kvantitativ konsumtion och BNP. Just därför behöver vi diskutera hur olika modeller för ett sådant samhälle kan se ut.

En uppenbar lärdom för mänskliga samhällen är den stora konflikten mellan ekonomi och ekologi som mynnar ur det faktum att naturen är cyklisk medan industriella system är linjära. Våra företag utnyttjar resurser, omvandlar dem till produkter plus avfall, säljer produkterna till konsumenter som genererar mer avfall när de har konsumerat produkten. Ekonomi betonar konkurrens, expansion och dominans; ekologi betonar samarbete, bevarande och partnerskap. Hållbara mönster av produktion och konsumtion måste vara cykliska, imitera naturens cykliska processer. För att åstadkomma sådana cykliska mönster behöver vi designa om våra lednings- och företagsprocesser, ekonomiska och samhällssystem fundamentalt. Att i politiska sammanhang vurma för fler enkla jobb till lägre lön som en del av en lösning på arbetslöshetsproblematiken är att blunda för de miljarder av investeringar som läggs på robotisering och artificiell intelligens. Merparten av arbetena inom servicenäringarna för människor kommer att ha försvunnit inom 20 år. För några dagar sedan presenterade SEB sin kundtjänstrobot som ska erbjuda service till SEB:s bankkunder dygnet runt. Oberoende av om vi vill det eller inte så kommer lönearbete att utgöra en allt mindre del av våra liv framöver och det måste ett hållbart ekonomiskt system ta hänsyn till.

Att samarbete för att lösa våra viktigaste problemställningar, där miljöaspekter står högst upp, är vitalt både såväl lokalt, nationellt som globalt. Vi är alla beroende av att grundförut-sättningarna för liv hanteras på ett hållbart sätt, oavsett partitillhörighet eller nationalitet. Just därför behöver du, jag, samhället, världen Miljöpartiet mer än någonsin, men det kräver att MP står upp som en stark enande kraft för de gröna värderingarna i alla sakpolitiska frågor och målar upp en bild av det samhälle vi bör gå mot och vad det kräver av dig, mig och övriga samarbetspartners. För det är vad vi är – samarbetspartners - i ett grönt samhällsbygge för allas vårt väl och ve och sådana samarbeten ser inga blockgränser.

Nina Petersson

Syre- Bara fri debatt kan rädda miljöpartiet

Grön omstartPosted by Anders Sun, October 09, 2016 11:26:26


DEBATT:
Miljöpartiet är i svår kris. Regeringsmedverkan har inte lett till de framgångar många väljare hoppades på. Istället har den satt fokus på partiets stora brister. Miljöpartiet har inte levererat gröna resultat i regeringen och lider dessutom av toppstyrning och idétorka.

Krisen har skapat ett grupptänkande där man skyr kritik. Under flera år har medlemmar uppmanat partistyrelsen att starta fungerande debattforum för medlemmarna, men mycket lite har hänt. Flera försök till nätverk har startats på Facebook, även organiserade forum där gräsrötter har byggt broar till forskning i framkant, men de har fått minimalt stöd av ledningen.

I brist på väl fungerande debattforum inom partiet utvecklas nu en fristående debatt i Grön omstart, ett växande nätverk av aktiva miljöpartister, gröna väljare och sympatisörer som anser att partiet behöver en gedigen omstart för att nå politisk och social förändring. Nätverket arbetar efter principerna öppenhet, delaktighet och transparens.

Grön omstart menar att ett politiskt parti utan interndebatt får allvarliga problem. Medlemmar som inte kan påverka tappar intresset och nya idéer och förslag får svårare att nå de beslutande organen. Däremot frodas envägskommunikation. Dagen före brunkolsbeslutet fick ordförandena i kommunavdelningarna meddelanden om att inte debattera före presskonferensen. Enligt uppgift fick riksdagsledamöterna inte heller yrka på något annat beslut än det regeringen föreslog.

Det är allvarligt när ett politiskt parti inte stöder en fungerande interndemokrati. Ska medlemmar kunna ta ställning till vart partiet ska färdas behöver de information i god tid före beslut. Miljöpartiet blir alltmer slutet och därmed blir politiken på sikt idélös. Dessutom har många börjat tvivla på att partiledningen gör allt de kan för att följa kongressens beslut på flera viktiga punkter.

En bidragande orsak till missnöjet var att riksdagsledamöterna Carl Schlyter fråntogs sina uppdrag i riksdagsgruppen på grund av att de inte till 100 procent röstade efter den nya partilinjen utan efter partiprogrammet och sitt samvete. Då lämnade även Annika Lillemets och Jabar Amin sina uppdrag i solidaritet.

Partitoppens disciplineringston i media i våras ska ses mot den bakgrunden, liksom den snabbt växande Facebookgruppen Grön omstart, som samlat över 1 100 medlemmar och sympatisörer. Vi är oroade över konsekvenserna av ett parti med lågt i tak och bristande idédiskussion. Kortsiktigt faller MP i opinionen men långsiktigt kan skadan bli än värre. Utan ett stort förtroende och fler engagerade medlemmar blir det svårt att uppnå gröna förändringar.

I regeringen har MP bidragit till en del framsteg när det gäller internationella miljöavtal, det klimatpolitiska ramverket, fler naturreservat med mera. Skyddet av Ojnareskogen och stoppet för vapenexport till Saudiarabien uppskattades av medlemmarna. Men utvecklingen har snabbt gått åt fel håll i många av miljöpartiets hjärtefrågor – försäljningen av brunkolsgruvorna, den hårda åtstramningen av flyktingpolitiken och värdlandsavtalet med Nato är några uppmärksammade exempel. Men lika illa är avsaknaden av förslag för minskad arbetstid, grundtrygghet för alla utanför a-kassa och sjukförsäkring eller en socialt hållbar ekonomisk politik

Tankesmedjan Grön Omstart kommer att arbeta med en grön agenda inom områden där idédebatten har kvävts. Vår önskan är att partistyrelse, språkrör och riksdagsgrupp sträcker ut en hand och möter fler av partiets medlemmar och sympatisörer.

Miljöpartiet behöver en grön omstart för att återvinna kontakten med sin ideologiska kompassriktning. Framför allt behöver partiet återerövrar sin forna vilja att främja den interna demokratin. Det är så en delaktig grön samhällsutveckling börjar. Ska ett politiskt parti verka för demokrati i ett helt samhälle krävs det att den egna organisationen föregår med gott exempel.

Mattias Kauttmann & Anders Strand