Tankesmedjan

Tankesmedjan

Klimatförändringen, vår tids största utmaning

Grön omstartPosted by Mattias Fri, October 28, 2016 17:52:30

Roger Bydler:
Såväl politiker som forskare uttalar ofta det rubriken säger, klimatförändringen är vår tids största utmaning. Varför händer då fortfarande så litet?

Sambanden mellan utsläpp av koldioxid och uppvärmning av atmosfären har vi vetat ända sedan slutet av 1800-talet. Det var dessutom en svensk, Svante Arrhenius, som först beskrev växthuseffekten, dvs koldioxidens förmåga att stänga inne värmestrålning (1). Det är svårt att peka på någon enskild orsak till att inte mer kraftfulla, samlade åtgärder sätts in. Sannolikt är sambandet orsak och verkan för komplext för att detta ska vara möjligt. En ytterligare orsak är nog att det inte går att tydligt peka ut vem eller vilka som har orsakat och har ansvaret för den situation vi har idag. Vilka länder som historiskt har orsakat de största utsläppen kan vi visa, men eftersom utsläppsvolymerna idag uppvisar andra mönster uppstår diskussioner om det är de länder som historiskt har orsakat störst utsläpp eller om det är dagens utsläpp som ska avgöra vem som ska gå i bräschen för att minska utsläppen. Dock kan vi konstatera att något har hänt i år. På en internationellt sett mycket kort tid har Parisavtalet ratificerats av så många länder att det kan träda i kraft. Det skulle vi kunna tolka som att situationen nu är så allvarlig att världens politiska ledare ser det som nödvändigt att samlas omkring en gemensam politik för att minska utsläppen av växthusgaser till en hållbar nivå. För allvarligt är det.

Hur ser då klimatutmaningen ut idag? Sett i ett globalt perspektiv har ett antal kritiska gränser nåtts. Koldioxidkoncentrationen i atmosfären har permanent överskridit 400 ppm, en nivå som forskare anser vara en kritisk nivå. Oroande är dessutom att mängden metan som släpps ut ökar kraftigt, bl.a. som en effekt av utvinning av gas i USA via fracking. Metan har en betydligt starkare växthuseffekt än koldioxid även om den bryts ner på mycket kortare tid. Över 60 % av alla fossila utsläpp har skett under de senaste 25 åren och enligt vad vetenskapen visar är det ett tidsspann på i storleksordningen 40 år mellan att utsläpp sker och klimateffekterna fullt ut syns. Utsläppsvolymerna har ökat det senaste decenniet och uppgår nu till mer än 3 ppm CO2 per år. Vilket innebär att vi med denna utsläppsnivå kommer att ha nått 450 ppm CO2 redan om 15-20 år. 450 ppm är den nivå som anses vara gränsen för att vi ska klara maximalt 2 graders uppvärmning relativt förindustriell tid.(2)

En annan gräns vi anses ha passerat är 1 grads global uppvärmning jämfört med förindustriell tid. Under den nu avklingande El Nino-perioden har temperaturer på uppåt 1.5 grader i global uppvärmning uppmätts. Utvecklingen under det senaste året har varit klart alarmerande och efter ett rekordvarmt 2015 talar allt för att 2016 blir ett nytt rekordvarmt år. I praktiken är det nog redan för sent att klara max 1.5 graders global uppvärmning med de utsläppsnivåer vi ser idag. Frågan är i detta sammanhang om vi är på väg att uppnå ”tipping points”, dvs då konsekvenserna av den globala uppvärmningen leder till självgenererande förändringar och utsläpp(3).

Hur är då läget för oss i Sverige? Om vi utgår från de utsläpp vi orsakar genom vår konsumtion oavsett om produktionen sker i Sverige eller andra länder, så ligger utsläppsnivån totalt sett 2013 på samma nivå som den gjorde 1993. Utsläppen per innevånare är mellan 10 och 11 ton CO2e per år. Däremot har en kraftig förskjutning skett till att produktionen av våra konsumtionsvaror inte längre sker i Sverige. Andelen utsläpp som sker i andra länder och som orsakas av vår konsumtion har ökat med 50 % under de senaste 20 åren. Vi har alltså i ökande grad ”exporterat” våra utsläpp. För att vi i Sverige ska begränsa vår utsläppsnivå till vad som enligt forskarna krävs för att klara max 2 graders uppvärmning behöver vi komma ner till under 2 ton CO2e per innevånare och år.(4) En stor utmaning.

Vi ser att tiden som vi har på oss att vidta åtgärder för att minska utsläppen är mycket kort, samtidigt som de åtgärder som måste vidtas kommer att bli mycket omfattande. Vår uppgift i Sverige är alltså att från nuvarande drygt 10 ton CO2e per person och år som vi idag orsakar, minska våra utsläpp till under 2 ton per person och år.

Vilken utgångspunkt ska vi då ha när vi analyserar vad vi ska göra för att minska utsläppen till en nivå som långsiktigt säkrar att den globala uppvärmningen avstannar och helst byts till minskande temperatur? För att identifiera de åtgärder som krävs är det då lämpligt att använda den etablerade hållbarhetsdefinitionen, dvs att ett socialt hållbart samhälle är målet, ekologisk hållbarhet är ett villkor och ekonomin är ett medel för social och ekologisk hållbarhet. Det innebär att de insatser och de förändringar som görs ska ta hänsyn till att negativa konsekvenser för oss människor liksom för djur och natur inte uppstår. En minskning av växthusgasutsläppen får inte leda till att vi äventyrar våra barn och barnbarns livsmiljö, eller att inte tillräcklig hänsyn tas det ekologiska systemet. Redan idag ser vi tecken på att störningar uppstår i samspelet människa, natur och djurliv. Vi har börjat tala om en ny tidsepok, antropocen, där människan är den dominerande på jorden genom sin påverkan på jordens klimat och ekosystem. Hur känsliga och starka sambanden är mellan djur, natur och vår mänskliga påverkan finns det många exempel på. Ett exempel är att mer än 48 procent av de pollinerande insekterna, främst bin och fjärilar, hotas av utrotning. Hoten är bland annat bekämpningsmedel och de jordbruksmetoder vi använder. Samtidigt är 75 procent av matgrödorna helt eller delvis beroende av att dessa insekter sköter pollinationen(5).

Med detta synsätt på hållbarhet ska vårt ekonomiska system bidra till en sådan nödvändig omställning. De senaste åren har en hel del rapporter och litteratur kommit ut som beskriver hur det nuvarande ekonomiska systemet har bidragit och bidrar till det nuvarande ”fossilsamhället” och konsekvenserna av detta i form av en accelererande global uppvärmning(6). Vårt fokus på ekonomisk tillväxt genom mått som BNP, måste alltså ändras så att vi i stället både har synsättet och tillämpningen att ekonomi- och finanssystem ska vara stödjande krafter.

Hur kommer då konsumtionsmönster och levnadsbetingelser att vara i ett Sverige när utsläppen av växthusgaser har minskat till under 2 ton per person och år? Svaret har vi nog inte ännu, med det ekonomiska systemet måste utformas så att en sådan omställning inte riskerar grundläggande välfärdsfunktioner och att inte grupper av människor blir särskilt hårt drabbade. En grundläggande fråga är då vad som är konsumtionsdrivande inom det nuvarande ekonomiska systemet? Här finns det naturligtvis olika åsikter, både av ideologisk och mer känslomässig natur. Vi kan dock konstatera att utsläppen av växthusgaser är mycket ojämlikt fördelade. De rikaste 10 procenten av jordens befolkning står idag för i storleksordningen 45% av utsläppen av växthusgaser. Dessa 10% finns på alla kontinenter, även om merparten lever i Europa och USA – ungefär en tredjedel finns i utvecklingsländer. Det innebär att det i första hand är livsstilen hos dessa 10% som måste förändras om vi ska kunna ställa om till ett hållbart samhälle (7). De fattigaste 50% står för bara omkring 10% av de totala livsstilsbaserade konsumtionsutsläppen. Drastiskt utryckt så innebär detta att även om de 90% - motsvarande idag c:a 6.3 miljarder människor - med mindre inkomster relativt sett, helt skulle sluta att konsumera och därmed inte orsaka några utsläpp av koldioxid (i praktiken alltså dö ut), så skulle ändå nästan 50% av utsläppen bestå(8). För att minska utsläppen till en hållbar nivå krävs alltså mycket stora beteendeförändringar hos de rikaste 10 procenten. Tyvärr finns det inget som tyder på att sådana är på gång.

Forskare menar dessutom att ojämlikheten i sig är konsumtionsdrivande. Standard och status är till sin natur relativ och innefattar därför jämförelser. ”I jämförelse med de rika och berömda förefaller vi andra vara sekunda och underlägsna, och ju större skillnaden är, desto mer iögonfallande och viktiga kommer de att verka. Då ojämlikheten ökar takten i statustävlan måste vi kämpa hårdare för att hänga med.” (9) Eftersom ojämlikheten har ökat mycket starkt sedan 1980-talet, även i Sverige, så innebär alltså detta att fördelningsfrågorna kommer att vara centrala om vi ska klara omställningen till ett hållbart samhälle(10). Kopplat till fördelnings- och maktfrågorna är jämställdhet. Det är i huvudsak män som har orsakat den globala uppvärmningen, medan det är kvinnor som mest drabbas och är speciellt utsatta när klimatförändringens konsekvenser slår till. Samtidigt ser vi att kvinnor även är de som i många fall har tagit initiativ till och genomfört förändringar som lett till. ”FN har visat att kvinnors och barns utsatthet vid klimatkatastrofer är 14 gånger större än mäns och av världens mest fattiga (1.4 miljarder) är 66 procent kvinnor som lever i de länder som drabbas hårdast av klimatförändringarna.”(11)

Det jag vill lyfta fram är alltså att klimatutmaningen kräver att vi inte begränsar de behov av insatser som krävs till att ersätta dagens utnyttjande av fossila energimedel med förnybara energislag. Vi behöver se utmaning, liksom möjligheterna, ur ett brett hållbarhetsperspektiv.

Ett synsätt som behöver genomsyra våra politiska processer, få genomslag i näringslivet och ge människor motivation och övertygelse att vi kan genomföra de förändringar som krävs. Det innebär inte att det behöver beskrivas som något som är lätt och enkelt att genomföra. Sannolikt kommer omställningen att kräva en hel del uppoffringar och även drabba vissa kategorier människor mer än andra. Men grunden måste vara att förändringsprocessen är och uppfattas som rättvis och genomförbar.

Roger Bydler

fotnoter hittas inom kort på tankesmedjan Grönomstart






Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.
Posted by Kuckeliku Sat, October 29, 2016 11:49:35

Rättvisa kan man diskutera i all evighet. Diskutera medborgarlön istället.

Posted by Kent Holmkvist Fri, October 28, 2016 18:47:33

Helt underbart skrivet.