Tankesmedjan

Tankesmedjan

Min väg till en grön omstart

Grön omstartPosted by Anders Fri, November 04, 2016 20:01:52

Joakim Löf:

Min väg till en grön omstart


Min personliga väg till tankesmedjan Grön omstart har mycket att göra med det interna motståndet i Miljöpartiet mot regeringens migrationspolitik. Jag tänkte berätta min historia om det senaste årets politiska arbete och med det visa behovet av en ny grön tankesmedja.

När jag engagerade mig i Miljöpartiet var det mycket för att arbeta med sociala frågor och välfärdsfrågor. Jag har ett stort intresse också för miljöfrågor och stadsbyggnad men tänkte att det fanns stor kompetens redan där inom partiet. Jag har arbetat i 13 år inom psykiatrisk öppenvård med utredningar och psykoterapi. Där slogs jag av den destruktiva effekten av ekonomistisk ”new public management” på möjligheten att möta patienten och följa dem tills de återfått sin självständighet. Första åren var det också lokalt i Stockholm jag engagerade mig bl.a. med att utarbeta ett psykiatriprogram. Som psykolog och psykoterapeut har jag mött många med psykiska trauma och flera med flyktingbakgrund som flytt från krig, tortyr och förföljelse.

När partiet förra hösten ingick en migrationsöverenskommelse, där gränserna stängdes helt för flyktingar utan papper och stramades åt för alla andra, reagerade jag som många med ett instinktivt ”nej!”. Jag visste genom mitt arbete som psykolog vilken psykologisk skada det innebar att vara skild från sin make, maka eller sina barn eller föräldrar i åratal. Genom mina studier i politisk filosofi såg jag hur behandlingen av papperslösa var en farlig utveckling där till synes administrativa åtgärder som gränskontroller får drastiska konsekvenser för asylrätten.

Det startades en namninsamling för en medlemsomröstning om migrationsuppgörelsen. Trots en kärngrupp av mycket engagerade miljöpartister märktes snart att många tolkade omröstningen som en misstroendeförklaring mot språkrören. Miljöpartiet är ett litet parti med många personliga band och känslan var att även om de flesta tyckte illa om uppgörelsen ville man inte vara illojal.

Nästa steg var att skriva motioner och det var mycket från samma grupp vi samlade underskrifter. Jag var aktiv i att skriva motioner om human flyktingpolitik och ett effektivt flyktingmottagande. Eftersom det viktiga var att sätta press på partiledningen snarare än ett fullskaligt uppror så var formuleringarna att partistyrelsen ska verka för att upphäva överenskommelsen snarare än lämna regeringen. Många hade nämligen förhoppningar att det redan pågick omförhandlingar. Så här i efterhand kan man se det som en chockreaktion, att man inte kunde ta in det som hänt. Jag hörde mycket om hur Gustav Fridolin och Maria Ferm varit starkt engagerade i åratal i flyktingfrågor och att de gjorde allt de kunde. Men när jag fick höra hur förhandlingarna med socialdemokraterna hade gått till började jag tvivla. Löfvens förhandlingsteam hade ställt Miljöpartiet inför ett ultimatum: lägg er eller så gör vi upp med Moderaterna och stänger gränsen helt (Maggie Strömberg, ”Vi blev som dom andra”, Atlas, s. 333). Det lät osannolikt att Socialdemokraterna med personer som Margot Wallström i toppen skulle göra det man hotade med men Miljöpartiets förhandlare gick på denna manöver.

Inför kongressen blev jag vald till ombud och fick vara med på insidan under Miljöpartiets stormiga vår. En del är sådant som ska hållas internt och jag ska bara ge en del reflektioner. Jag var inte insatt i kontakterna Mehmet Kaplan haft med AKP-företrädare från turkiska regeringen, som givetvis är oacceptabla. De mest upprörda känslorna internt handlade om Kaplan och liknande frågor och inte som jag trott om migrationspolitiken. Det går att förstå genom att partiets feministiska profil plötsligt var ifrågasatt. Språkrörsvalet blev inte heller kopplat till den övergripande strategin att gå i socialdemokraternas ledband utan mer till att lösa den akuta förtroendekrisen i personfrågorna. Gustav Fridolin omvaldes mycket på grund av brist på utmanare medan Isabella Lövin mer valdes på eget mandat för sin kompetens i miljö- och utvecklingsfrågor.

Hur gick det med våra motioner? Debatten var berörande och bestod av person på person som två timmar gick upp och kritiserade regeringens migrationspolitik, från brinnande grön ungdomsengagerade till veteraner i partiet med en stark radikal ådra. De röstades igenom nästan enhälligt. En motion om flyktingamnesti däremot mildrades i kommittéarbetet och mediabilden blev att ”partiledningen vann”. Min känsla under kongressen var att många inte såg något alternativ till den partiledningen som styrde och att folk hade missriktade förhoppningar om migrationspolitiken. Jag såg journalisten på Sveriges Radio Tomas Ramberg på kongressen och när jag följt honom på podden ”Det politiska spelet” och på Studio Ett så har han varit tydlig med att hans bedömning är att regeringen inte kommer att röra migrationspolitiken innan valet. Den bedömningen bygger förmodligen på kontakter med inre kretsar i regeringen. De få eftergifter Miljöpartiet har fått igenom, om lagliga vägar till asyl och åtgärder kring personer som hamnar i ”limbo” för att de inte kan avvisas till sitt hemland, har hamnat i utredningar och skjutits fram. De lär knappast förverkligas. Till skillnad från åtstramningarna som skett snabbt och mot 22 remissinstansers vilja.

Idag har Miljöpartiet ett halverat väljarstöd och det pågår en medlemsflykt. En grön omstart för mig handlar om att återfå en samling kring det jag såg i talarstolen på kongressen: det brinnande gröna hjärtat, solidariskt med utsatta världen över. Regeringsmedverkan har välsignats av en rapport från tankesmedjan Cogito och beskrivits av journalisten Maggie Strömberg i boken ”Vi blev som de andra” som en slags dogm i partiledningen (Ibid., s. 328f). Kampen om den gröna rörelsens själ kräver nu ett kraftfullt idéarbete som sker oberoende av partiledningen. Det är därför Anders Strand och Mattias Kauttmann startat en ny grön tankesmedja. Tankens frihet kräver frihet också i hur man organiserar sig.

Under sommaren har jag läst Samar Yazbeks skakande dokumentärroman från det syriska inbördeskriget. Hennes fokus är hur den gryende demokratiska rörelsen i Syrien undergrävs och bryts ner under den kombinerade vikten av Assads säkerhetstjänsts mördande och militära angrepp, omvärldens försenade och otillräckliga hjälp och islamisternas allt växande styrka med utländskt stöd. Boken påminner om George Orwells ”Farväl till Katalonien”, en berättelse om en annan demokratisk revolution som kvävdes. Omvärldens distansering och likgiltighet, i det svenska fallet fokuset på egna budgetbekymmer och opinionssiffror, förklarar Yazbek så här (”Resa in i tomheten”, Ordfront, s. 257f):

”Det finns ingen likhet att läsa om hur bensinfatsbomber och andra bomber faller tio dagar i sträck i Saraqib, staden där jag bodde, och att leva mitt bland explosionerna. Sedan ett år tillbaka har Saraqib bombats dagligen med bombtunnor och klusterbomber. Att se liken staplade under bråten är inte detsamma som att röra vid dem. Doften av jord efter klusterbombernas nedslag når dig inte från de foton och videofilmer som aktivisterna lägger ut, de som fortfarande är vid liv och kan dokumentera. Lukten av brandrök, de skräckslagna mödrarnas ögon, den susande tillfälliga tystnaden efter varje explosion. Bilderna och filmerna sätter oss i omedelbar förbindelse med det som sker, men de bidrar inte till annat än att öka vansinnet, för de skapar en falsk förståelse som tränger in mellan det verkliga och det imaginära, det absurda och logiska, döden och livet. […]

Världen tittar på. Ja, det gör den. Förstorar upp en förljugen bild av kriget mellan Assad och Islamiska staten, broderar ut den, utvecklar den till monstruösa proportioner för att döva sina frånvarande samveten.

Detta är inget nytt i mänsklighetens historia. Det har hänt så många gånger tidigare, men nu sker det öppet och direkt inför våra ögon och passiva händer. Mängden brutala bilder skapar monster av likgiltighet. Den globala medieindustrin får oss att glömma offren genom att erbjuda död och brutalitet av sådan omfattning att det blir till en vana, något man konsumerar och sedan kastar bort som vilken använd vara som helst.”

Hyperlänk (understruket):
http://expo.se/2016/samar-yazbek-att-stanga-gransen-ar-en-form-av-valdshandling_7054.html

Joakim Löf






Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.
Posted by KentS Mon, December 05, 2016 02:42:15

Schlaug hade väl något blogginlägg där han var rädd för att alltför öppna gränser bara leder till det bruna träsket, dvs det förvandlar svenskar till SD-röster i takt med att välfärden går till flyktingmottagning/integration istället för behövande svenskar (missbrukare, psykiskt sjuka, assistansbehövande, fattigpensionärer). Dessutom går pengar till Bert Karlsson & Co istället för till att rädda skog med rödlistade arter, bistånd till hållbar utveckling i fattiga länder, befolkningsbegränsning genom utbildning/hälsovård och minskad vapenhandel (kräver mer pengar till försvaret här hemma om vi inte kränger JAS-plan och militärsystem till Saudi och andra som bara förvärrar flyktingkrisen genom att bomba oliktänkande).
Behövs mer tänk om gröna ramar än känslostyrd flyktinmottagning. För varje flykting som tar sig till våran 4 jordklotslivsstil i Sverige så föds det 100 nya som måste fly pga vår livsstil utnyttjar och förstör deras mark. Vi måste klara leva hållbart inom Sveriges gränser innan vi tar emot en massa folk som bara spär på systemfelet med fossilberoende och utnyttjande av andra länders resurser.

Posted by Kuckeliku Sat, November 05, 2016 08:06:11

Själv tycker jag förstås att ett grönt parti skall handla om hållbarhet, inte om gränslös solidaritet med varje människa som har det jobbigt. Vad är det för fel på vänsterpartiet om du tycker att gränslös solidaritet med varje människa som har det jobbigt är det viktiga? Hur många partier av det slaget behövs det? Du och dina vänner har kapat ett parti som aldrig skapades för dina syften.